"Seaspiracy" och sanningen?

I alla grupper av människor finns det olika åsikter och lite olika läger. Bland fiskeriforskarna, till exempel, finns det delade meningar om de mått som baserar sig på mängden fisk som dras upp varje år och hur de används för att uppskatta fiskbeståndens status och fiskenäringens framtid.

Den här debatten har länge varit häftig, men det betyder inte att det är något knas med vetenskapen, utan diskussionerna utgör kärnan i hur vi för kunskapen framåt. Utvärdering och omprövning (och debatt) är den motor som gör att vetenskapen utvecklas.

Men när de olika lägren med ansedda fiskeriforskare - som alltså ofta befinner sig på motsatta sidor – plötsligt bildar enad front är det anmärkningsvärt. Och då är det värt att lyssna på vad de har att säga.

Det handlar om en film. En dokumentär som heter "Seaspiracy"och finns tillgänglig via streamingtjänsten Netflix. En film som på kort tid har nått miljoner människor. Det handlar alltså om en fantastisk möjlighet att berätta om havens ekologi, fiskeindustrins effekter och människans möjligheter att påverka det ekologiska fotavtrycket på framtidens hav. Istället säger forskarna att filmen gör mer skada än nytta.

Filmens budskap är i sig bra – det finns fiske som är rent destruktivt för ekosystemen, vilka dessutom är utsatta för många andra hot. Filmen är dock problematisk på flera sätt, och det som fått så många forskare att protestera är att filmen är baserad på många påståenden som är rent felaktiga.

Filmen tar bland annat upp problemet med bifångst. I filmen hävdar man att av den globala fiskfångsten slängs 40% död tillbaka i havet. Men det här stämmer inte. Filmen är inte tydlig med vad som avses. Bifångsten kan vara hög, men det är viktigt att särskilja mellan död bifångst som slängs tillbaka och bifångst som tas tillvara. Mängden död fisk som slängs tillbaka i havet minskar hela tiden.

Över de senaste 10 åren handlar det om ca 10 procent på global skala. Resten av bifångsten används, t.ex. som djurfoder. Inom EU är det idag inte tillåtet att slänga tillbaka död fisk, utan allt ska helst föras i land.

Dokumentären hävdar också att om vi fortsätter fiska som vi gör nu, kommer haven att vara tomma på fisk och skaldjur senast år 2048. Det här stämmer inte heller. Det här påståendet kommer från en felaktig tolkning av en, idag föråldrad, vetenskaplig artikel.

Författarna till artikeln säger själva att dagens data visar att många fiskbestånd håller på att återhämta sig. Det finns såklart stora skillnader mellan bestånden och många är fortfarande allvarligt hotade av hårt fisketryck. Det positiva är alltså att många fiskbestånd verkar ha förmågan att återhämta sig, bara vi verkligen ger dem den möjligheten.

Jag hade en diskussion med en kvinna som berörts av filmen. Hon sade att det är dags att sluta äta fisk. All fisk. Och det är ytterligare ett av problemen med dokumentären. Den hävdar att det inte finns hållbart fiske. Alls. Och det stämmer inte heller. Alls.

Det viktigare skulle alltså vara att undvika att äta fisk och skaldjur som fiskats eller odlats på ett ohållbart sätt. En användbar resurs är WWFs konsumentguide för mer miljövänliga köp av fisk och skaldjur. Ett litet häfte eller en app som hjälper en välja vad som hamnar i köpkorgen och magen.

Men filmen beskriver ju hur lätt det är att bara köpa sig ett certifikat som visar att fisken som säljs kommer från hållbart fiske, kanske någon tänker. Och jo, det säger dokumentären. Men det är nog att underminera det goda arbete som många organisationer gör. Certifiering bör vara en transparent process med rigorösa kriterier.

Marine Stewardship Council ansvarar för den så kallade MSC-certifieringen. MSC-certifieringen är ett sätt att visa att ett fiske följer god praxis som är i linje med internationella standarder för hållbart fiske. Fisk och skaldjur från MSC-certifierat fiske berättar alltså för konsumenten att de köper produkter från hållbart fiske.

Jag försvarar absolut varenda människas rätt att bestämma om hen äter fisk eller inte. Jag försvarar också rätten att fatta det beslutet på subjektiva grunder. Men för de som vill fatta beslut om sin diet, sin vardag och sitt ekologiska fotavtryck på basen av information, så vill jag att den informationen ska vara så korrekt som möjligt och inte förvrängd eller till och med osann.

“Vårt hav i förändring” är en serie kolumner skrivna av forskare i Miljö- och marinbiologi, samt profileringsområdet Havet, vid Åbo Akademi. I texterna beskrivs hur Östersjön och livet i havet fungerar och förändras, vad vi kan göra, och vad som redan görs, för ett friskare hav.