Satsningar på utbildning bekämpar barnfattigdom
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
För några dagar sedan kom barnombudsmannen med alarmerande siffror gällande antalet fattiga barn i Finland. Antalet har ökat och man räknar nu med att det finns 110 000 fattiga barn i vårt land. Barnombudsmannen lyfter specifikt fram nedskärningarna i barnbidragen och frysandet av indexet gällande de sociala förmånerna som en av de stora orsakerna. I mitten av 1990-talet fick man 513 euro för tre barn och år 2019 kommer summan att vara 319 euro. Detta trots att levnadskostnaderna idag är helt andra än för tjugo år sedan.
Det mest oroväckande är, att samtidigt som fattigdomen bland barn i Finland ökar, så har vi hårda nedskärningar när det kommer till bildningssektorn. Det här gäller allt från subjektiv rätt till dagvård till nedskärningar för högskolorna. Det har visat sig att hemmets socioekonomiska ställning har en allt större påverkan för skolframgången och att val av utbildning, arbetslöshet och social tillhörighet går i arv. För att garantera att alla barn – oavsett bakgrund – ska ha samma möjligheter måste vi satsa på att ha en kvalitativ utbildning. Här går regeringen Sipilä i helt fel riktning.
Regeringen har skurit 190 miljoner euro i anslagen för yrkesskolorna. Samtidigt skär de ner yrkeshögskolornas finansiering med 25 miljoner per år och universitetens finansiering med 50 miljoner per år. Regeringens politik drabbar alltså allt från småbarnspedagogiken till grundutbildningen och gymnasierna. Också Axxell, Novia och Åbo Akademi har tvingats dra åt svångremmen rejält som ett resultat av regeringens beslut. Om utbildningsaktörerna tvingas till en tillvaro i existensminimum, kan vi då i det långa loppet tala om garanterat kvalitativ god utbildning?
Den ekonomiska tillväxt som vi idag kan se i Egentliga Finland medför också vissa nya element. Antalet arbetsplatser förväntas öka och det finns ett sug efter kompetent och utbildad personal. För att möta det här behovet krävs satsningar på hela bildningssektorn. Utöver detta måste utbildningsaktörerna ges flexibilitet och en viss rörelsemån för att själva kunna tillgodose de utbildningsbehov som råder i regionen. Marknaderna ändrar snabbt och kräver regionala lösningar. En god utbildning som leder till arbete är inte bara ett viktigt led i att bekämpa barnfattigdom. Det är också den viktigaste förutsättningen för att alla ska ha samma möjligheter att nå framgång i livet. Vi måste prioritera och satsa på utbildningen, alternativet har vi inte råd med.
Sandra Bergqvist
Vice ordförande, SFP