Sara, Oona och Mikaela räddar liv på akuten – ÅU följde med stressen under ett kvällspass på ÅUCS

Veikko ligger på en brits på ÅUCS inremedicinska akutmottagning. Gula, gröna, svarta och röda sladdar är fasttejpade på hans bara överkropp och på vaderna sitter två gråa sladdar.

Han har rytmstörningar och väntar på att få en elstöt som ska stabilisera hjärtslagen.

Jourhavande läkaren Juha Kauppi förklarar vad som kommer att hända och ger Veikko en dos nedsövande läkemedel medan hans kollega Elli Justen förbereder själva stöten.

Sjukskötarna Mikaela Malmström och Sara Leino följer med monitorerna som visar patientens puls, blodtryck och syreupptagningsförmåga.

När allt är klart tar kvartetten ett par steg bakåt och strömmen kopplas på.

Veikko rycker till och vrider sig ett kvarts varv i sängen. Ett par sekunder senare visar den gula hjärtkurvan på monitorn att hjärtat slår som normalt och att rytmen har stabiliserats. Efter några minuter slår Veikko upp ögonen och undrar när han får åka hem.

Det är en vanlig dag på jobbet för sjukskötarna Malmström och Leino. Dylika ingrepp hör till rutinerna på den inremedicinska enheten som förutom hjärtpatienter tar emot allt från människor med andnöd och hjärnblödningar till missbrukare som har överdoserat.

Av Malmströms fem patienter den här måndagen har två drabbats av blodpropp i lungorna.

– Som tur är mår de ganska bra, annars skulle de uppta mycket av min tid.

Ibland händer det att patienter som drabbats av psykos eller lider av alzheimer blir aggressiva och oregerliga. Vårdarna har en alarmknapp fäst vid höger axel som de kan trycka på om de känner sig hotade. Larmet går vidare till akutens väktare som har jour 24/7.

På enheten finns en skild isoleringscell dit våldsamma patienter kan låsas in i väntan på att de lugnar ner sig och att vården kan fortsätta.

Den här måndagen är alla 16 bäddar på den inremedicinska enheten upptagna. I korridorerna ligger fem patienter som väntar på att komma vidare till fortsatt vård och konvalescens.

Det finns risk att de blir här flera dagar. Tidvis kan det ligga tiotals patienter på akuten som inte alls hör hemma här.

Bristen på eftervårdsplatser är ett stort problem inom sjukvården just nu. På grund av personalbrist har Åbo stad varit tvungen att stänga flera avdelningar och vårdcentralerna kan inte erbjuda plats för fortsatt vård för alla patienter.

I stället blir de kvar på akuten och belastar de redan hårt pressade skötarna, säger sjukskötaren Oona Kuusisto.

– Patienterna på akutavdelningen borde vara här några timmar. Nu händer det att de blir här i flera dagar vilket tär på våra resurser. Man måste hela tiden prioritera vem man ska sköta och det är klart att det känns illa då man vet att alla inte får den vård och omsorg de borde.

– Dessutom finns det ingen egen kostservice på akutavdelningen så vi måste också se till att patienterna får mat.

Kuusisto studerar till läkare och jobbar som inhoppare på akuten. Vissa dagar är tyngre än andra och ibland händer det saker som är svåra att glömma.

– Om man har varit med om en allvarlig incident som en återupplivning eller ett dödsfall är det svårt att lämna det bakom sig och tankarna blir kvar och snurra. Men jag har vänner och kollegor som jag kan prata med och det hjälper.

Stress och en känsla av otillräcklighet är ständiga följeslagare för sjukskötarna. Men de klagar inte. Stämningen är varm och hjärtlig, ingen är irriterad, trött eller sur trots att arbetsdagarna är långa och tunga.

Ibland blir det endast en paus under ett tolv timmar långt arbetspass.

Jag har en stegmätare med mig som brukar visa på 15 000 steg under en vanlig arbetsdag,

För Mikaela Malmström som jobbat två år på akuten började arbetsdagen klockan 7 på morgonen och slutar klockan 19.30.

– När jag kommer hem märker jag nog att jobbat över tolv timmar. Jag har en stegmätare med mig som brukar visa på 15 000 steg under en vanlig arbetsdag, så på mina lediga dagar orkar jag inte göra mycket annat än att vila.

Hur orkar du?

– Säg det. Arbetsbördan är enorm, men så länge jag är ung går det bra och jag gillar stämningen och atmosfären på akuten. Varje dag är olik den andra och alla ställer upp och stöttar varandra.

Vad tänker du om Tehys kampanj att ta till massuppsägningar för att få ordning på vårdarnas löne- och arbetsförhållanden?

– Kanske det är det enda man kan göra eftersom ingenting tycks bli bättre. De som inte vet hur vi jobbar förstår inte hur mycket vi gör. Vi satsar 100 procent men får ingen ekonomisk uppskattning för det. Själv har jag ändå inte tänkt säga upp mig.

Till Malmströms arbetsuppgifter hör också att svara på de svenskspråkiga samtalen som rings till jouren. Ibland är hon också tvungen att gå upp till någon avdelning för att fungera som tolk.

– Det tar förstås tid, men det är jättebra att man får service på svenska.

Sara Leino tar en klunk vatten och funderar vad hon ska svara på min fråga om hur hon orkar på jobbet.

– Det är ett tveeggat svärd det här med orken. Å ena sidan tycker jag jättemycket om mitt jobb och trivs på akuten, samtidigt som det skulle vara skönt om det inte skulle vara så stressigt. Just nu känns det i alla fall som att jag orkar helt bra och jag har inga planer på att byta jobb.

I kansliet är tempot högt. En förstavårdare från ambulansen kommer in och ger en rapport. Sjukskötarna går ut för att ta emot nya patienter eller för att kontrollera att allt är okej med dem som redan är intagna på enheten.

Man mäter blodtryck och tar EKG. Sedan är man snabbt tillbaka i kansliet för att uppdatera patientjournalerna.

I bakgrunden hörs ett konstant pipande från monitorerna som följer med patienternas kroppsfunktioner. Skötarna känner igen de olika signalerna och kan reagera om någons puls blir för hög eller om syreupptagningsförmågan plötsligt försämras. Om hjärtat stannar på en patient hörs ett extra högt pipande.

Malmströms arbetsdag går mot sitt slut. Hon uppdaterar kollegan Emma Salminen som har kommit till nattskiftet.

– Det känns bra och jag har en positiv känsla. Jag har bestämt mig för att inte komma på jobb och vara sur. Ingenting blir bättre av det. Jag tycker om mitt jobb och vet inte vad annat jag skulle göra. Det är tungt men givande, man lär sig hela tiden något nytt och alla dagar är olika, säger Salminen.

Malmström lämnar kansliet och går ner till omklädningsrummet i källaren där hon byter om för att sedan promenera hemåt i septemberkvällen. Den här dagen har varit relativt lugn och odramatisk. Hur det blir i morgon är det ingen som vet.

– Alla dagar får inte ett lyckligt slut, men man vet att man har gjort sitt bästa. Man måste ha skinn på näsan och inte ta med sig jobbet hem, annars blir man slut ganska fort. Det som händer på avdelningen, stannar på avdelningen.

ÅUCS Akuten/Jouren

Intresserad av att läsa fler ÅU-artiklar? Första månaden bara 1,00 €! Klicka här.