Sannfinländsk politik är en fara för tvåspråkigheten
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I framtida verk om Finlands politiska historia kommer tidsperioden vi nu lever i att för finlandssvenskarnas del handla om ifall regeringen av väljarna fick godkänt för sin ”sannfinländska politik”.
Det är speciellt två stora frågor, som direkt påverkar landets tvåspråkighet, som borde tas i beaktande när vi frågar oss om regeringen ska få godkänt.
Den första gäller människosynen.
Sannfinländarna, som nu innehar betydande maktpositioner tack vare sin regeringsmedverkan, styrs av en människosyn som skrivits ner i ”det njugga valmanifestet” från år 2010.
Manifestet tar avstånd från mångkulturalism.
I manifestet avser man att samhällets problem härrör sig från att man ”konstgjort”, på ideologiska grunder, upprätthåller mångkulturalism med samhällets resurser.
Ett samhälle som bejakar olika slags mänskor och gör insatser för att skapa likvärdiga förutsättningar för alla att leva tillsammans är en förutsättning för ett minoritetsvänligt samhälle.
Detta antyder att man ideologiskt utgår från majoritetsbefolkningens villkor i samhällspolitiken.
En farlig ideologi, som avser ställa människor mot varandra och som nu blivit en del av det politiska finrummet.
För en språkminoritet är det här på ett helt grundläggande sätt problematiskt.
Ett samhälle som bejakar olika slags mänskor och gör insatser för att skapa likvärdiga förutsättningar för alla att leva tillsammans är en förutsättning för ett minoritetsvänligt samhälle.
För det andra: för att socialt missnöje inte ska exploateras av högerideologer, och riktas mot minoriteter, måste man också investera i den offentliga servicen.
Nu gör man motsatsen, tyvärr med stöd av SFP i regeringen.
Den svenska servicen måste nämligen ha tillräckliga resurser för att kunna möta lokala behov.
I klarspråk betyder det att man ofta proportionellt sett måste budgetera mer per svenskspråkig invånare för att lika rättigheter ska uppnås.
Vi behöver satsa, inte skära ner, på utbildningen, för att barn och unga, oavsett socioekonomisk bakgrund, ska ha möjlighet till ett jobb de kan försörja sig på.
Småbarnspedagogiken behöver tillräckliga resurser för att kunna hålla kvaliteten som den trygga och utvecklande start i livet den är tänkt att vara och för att barn på lika villkor ska ha möjlighet att ta del av den.
Vi behöver satsa, inte skära ner, på utbildningen, för att barn och unga, oavsett socioekonomisk bakgrund, ska ha möjlighet till ett jobb de kan försörja sig på.
En stark offentlig vårdsektor, vars primära uppgift är att skapa välfärd och inte vinster, behövs för att trygga god hälso-, social och äldrevård även för dem som inte har råd med privata lösningar.
Här behövs investeringar och tid att planera de nya välfärdsområdenas verksamhet snarare än obefogat snabba åtstramningar som riskerar bli oerhört kostsamma.
Att den lagstadgade servicen fungerar på svenska kräver samarbetsvilja och förståelse för att den medför en extra kostnad.
Det räcker inte att föra specifika finlandssvenska revirstrider.
För att servicen ska fungera på svenska, måste den fungera för alla.
Den svenskspråkiga befolkningen hör till dem som blir speciellt utsatt eftersom när resurserna minskar, växer avstånden och köerna, medan kvaliteten lider.
Vad vi nu måste fråga oss är om detta är vad vi vill?
En antihumanistisk politik som går åt välfärdsmodellen, eller investeringar i mänskor och service?
Det är det vägskälet vi står inför. Även i Svenskfinland.