Sängkamrat

Du smackar en gång med munnen och lägger kinden på kudden bredvid mig. Ögonen faller ihop och dina ljusa ögonfransar sluter sig som en mussla. Jag kan inte låta bli att betrakta dig. Ett sånt lugn du utstrålar, en sån värdighet i stillheten. Du ligger tätt ihopkrupen, som om du är rädd att förlora din värme om du breder ut din lekamen.

Jag tänker på allt du lärt mig. Vikten av att kunna stå upp för sina mål, att inte visa rädsla, att tro på sig själv. Hur du går genom livet och trotsar där din integritet hotas, men viker undan när du vill undvika gräl. Du har en förmåga att spänna blicken i oss alla och visa ditt missnöje utan ett enda ord. Till och med hunden fryser till eller backar. Utan att ett ord blir sagt. Ja, jag avundas dig din pondus.

Tuff som du är kommer du ändå gärna under mitt täcke. Då njuter jag av din närhet. Du vill ligga där, helst utan att röra mig, men så nära att jag känner värmen ånga från din rygg. Det är lycka.

Så känner jag plötsligt hur du nuddar vid min hand. Jag måste ha slumrat till. Du rör försiktigt, en mjuk kontakt. Vi tittar upp på varandra, näsorna en decimeter från varandra. Sen gäspar du stort och visar tänderna långt inne i munnen. De borde borstas, tänker jag. Det var din natthälsning, nu vill du sova. Jag också.

Ibland tar din syster platsen på andra sidan om mig. Tur att vi har fyra huvudkuddar, så det räcker åtminstone en till oss var. Då tittar hunden längtansfullt upp från golvet. Varför får de göra sällskap i dubbelsängen när inte jag får, säger blicken. Ibland faller jag till föga, men då vill du och din syster inte vara med längre. Det är ett ge och ta.

Och när din syster kommit under mitt täcke före dig, då blir du rentav arg. För där ryms ni inte in båda två, tycker du. Fast det tycker jag. Täcket är stort nog att täcka oss alla tre. Men ditt ego ryms inte in bredvid din systers. Där är ni rörande ense. På det slagfältet ger du inte upp i första taget. Oftast är det systern som får ge sig. Men ibland försvarar jag henne och då ger du mig en svart blick. Kärleken är svår. Behovet av makt är tydligen en universell företeelse.

Annars är du är inte den som trånar och ber, som hunden, att dela mitt liv. Nej, jag är den som nådigt får känna din ynnest när du väljer att visa din kärlek till mig. Därför är jag så glad när du lägger din kind på kudden bredvid min.

Jag lägger en hand på din rygg och känner hjärtat slå därunder. Dina revben rör sig när du andas och du känns plötsligt så bräcklig, ditt stora ego till trots. Att du kan vara så liten och så stor på samma gång. Du upphör inte att förundra mig.

Ditt revir är så litet, mest är du bara hemma dagarna i ända. Går från köket till sovrummen, från sängen till badrummet. När du lägger dig i soffan väljer du platsen precis i mitten, så den som vill sätta sig bredvid får trängas i ett hörn. Stiger jag upp från min varma sittplats för att hämta en bit choklad ifrån köksskåpet eller fylla på te i min mugg, kan jag vara säker på att du tagit just min plats när jag kommer tillbaka för att sätta mig. Är det inte lite fräckt att göra så? Ofta ser du väldigt nöjd ut när jag upptäcker att du igen roffat åt dig min värme. Jag får flytta mina grejer till en annan sittplats.

Att se nöjd ut är annars din specialitet. Du kan se så fantastiskt nöjd och tillfreds ut där du ligger. Så till den milda grad att vi faktiskt skrattar åt dig ibland. Men det är inte illa ment. Däremot undrar jag vad du tänker när du hugger efter oss med tassen mitt i en smekning. Har vi tur är inte klorna utfällda. Har vi otur blir handen rispad och ett rött streck påminner om dig flera dagar.

Du upphör inte att fascinera. Nöjd Katt.