Sånger som sätter livet i rörelse

Sångtexter har en märklig förmåga att dyka upp i mitt liv – och säkert i många andras också – i tid och otid. Ibland är det ju irriterande öronmaskar som inte lämnar oss ifred, men ofta kan låttexter öppna upp för nya upplevelser.

Några veckor sedan, då nyheten om skådespelaren Vesa-Matti Loiris död nådde oss var det många som i sociala medier delade minnen om vad artisten betytt för dem. Jag märkte att jag stelnade till och tänkte bara med skam på filmen Uuno i Psanien, som visades på semesterflygen till Kanarieöarna i medlet av 1980-talet.

Men förra veckan började Loiris version av Nocturne klinga i mina öron. Den första raden ur Eino Leinos dikt, alltså ”Ruislinnun laulu korvissani…”, dök upp i mitt medvetande, och så småningom hela dikten. Då insåg jag, att just sånger för mig varit en inkörsport till Eino Leinos poesi. Helt obemärkt hade jag blivit bekant med Leino genom Oskar Merikantos, Erkki Melartins, Toivo Kuulas och Heikki Sarmantos sånger.

Det sköna är att jag som sångare och lyssnare inte behöver göra vetenskapligt hållbara tolkningar, utan kan följa intuitiva upplevelser.

När jag väl kommit i gång, mindes jag Loiris utmärkta gestaltning av just Eino Leino i tv-filmen Tähtikeinu (2003), skriven av Anna-Leena Härkönen. Härkönen spelade själv poeten L. Onerva och filmen lyfte på ett slående sätt fram dynamiken i de olika kärleksförhållanden Leino och Onerva ingick i, både med varandra och andra, i början av 1900-talet.

Men låttexter kan ju även dyka upp i medvetandet som ett sätt att verbalisera en känsla eller en upplevelse. Det inträffade nyligen, då en rad ur Tori Amos sång Purple People dök upp i mina tankar. Det var frasen: ”Thunder wishes it could be the snow; wishes it could be as loved as she can be”, som lyckades fånga något av den känsla av att inte passa in, av att vara för mycket, som jag gick omkring mig just då.

Den raden ur sången bekräftade min känsla och gav den en form. Frasen gav mig också insikten att som skapande kvinna kan det finnas en spänning mellan en längtan efter frihet och utrymme, och en längtan efter samhörighet och känslan att passa in.

Då jag arbetar med sånger inför framföranden kan texter ibland skava och kännas obekväma, tills jag hittar ett eget sätt att ta till mig innehållet. Ibland kan sånger och sångtexter gå under huden, som Sibelius Säv, säv susa (Fröding), Schuberts sång Du liebst mich nicht (von Platen), eller Schumanns Der Schwere Abend (Lenau). Sångerna behandlar våldtäkt, en obsessiv desperation och en oerhört dyster kärlekshistoria.

Men ibland känns det som om jag umgås med vänner. Nyligen fick jag den känslan då jag arbetade med Edith Södergrans poesi inför en skivbandning av Christian Holmqvists Fyra dikter av Edith Södergran. I mitt liv kom poesin först, långt innan jag hört en enda tonsättning av Södergrans dikter.

Södergrans överlägset självsäkra text i dikten Orfeus och utropet ”Jag kan sjunga hur jag vill”, gav mig inspiration och kraft. I sången Beslut får jag sjunga: ”Jag är icke tam, jag har vägt tamheten i mina örnklor, och känner den väl.” Det kändes som om jag fick låna av den obstinata arrogansen, för att kunna utmana alltför trånga utrymmen och snäva normer. Sångerna fick mig att expandera och gav mig mod att ta plats.

Ibland kan en text, rytm, melodi, röst eller tolkning beröra oss. Ofta påminner dikter och musik mig om att jag inte är ensam i att uppleva smärta, ångest, skam, oro, rädsla eller ensamhet. Det sköna är att jag som sångare och lyssnare inte behöver göra vetenskapligt hållbara tolkningar, utan kan följa intuitiva upplevelser. Som exemplet med Södergrans sånger visar, kan sånger sätta inte bara vår kropp, utan hela vårt liv i rörelse.

Läs övriga kolumner av Marika Kivinen här.