Samma argument 137 år senare -- det är svårt att reformera

I februari–mars i år, när regeringen Sipiläs vård- och landskapsreform låg i dödsryckningar och det var tätt mellan de dramatiska nyhetsinslagen från utskottsbehandlingen i riksdagen, höll jag på att städa bokhyllan i mitt arbetsrum.

I en bortglömd pärm hittade jag ett exemplar av Sven Lindmans skrift "Diskussionen om häradskommuner i Finland under adertonhundratalets sista århundraden", utgiven 1942.

Jag fick mig ett gott skratt när jag på måfå bläddrade i boken och stötte på en beskrivning av hur det hela slutade: ”Det visade sig i själva verket att tiden inte räckte till för frågans slutförande vid 1882 års lantdag; ständerna meddelade därför i sitt svar på propositionen, att den omsorgsfulla prövning lagförslaget hade krävt icke hade kunnat utföras och att ständerna därför nödgats låta frågan för denna gång förfalla.”

Samma sak höll på att hända i riksdagen vintern 2019 innan regeringen Sipilä valde att avgå och reformprocessen fick ett ännu mer abrupt och dramatiskt slut.

Idén med häradskommunen var att en del av kommunernas mer krävande uppgifter skulle flyttas över till en geografiskt större enhet med större ekonomiska och personella resurser, alltså precis samma tanke som i landskapsreformen.

Sökandet efter en administrativ lösning som gör det möjligt att kombinera behovet av lokala hänsyn med behovet av stordrift och helhetssyn har blivit en evighetsmaskin i finländsk politik.

Argumenten är förvånansvärt konstanta över tid, men modellerna växlar: län, härad, landskap, kommunalförbund, storkommuner, län, landskap, samkommuner, storkommuner, landskap.

Det är talande att många av sakargumenten i lantdagsdebatten 1882 förekommer också i den politiska diskussionen 137 år senare, trots att samhället genomgått enorma förändringar. Svenska språkets ställning när geografiska gränser flyttas. Svårigheten att klämma in Nyland i en modell som kanske är bra för resten av landet. Den principiella avvägningen mellan naturlig samhörighet och tillräckligt stort befolkningsunderlag när gränser ritas om.

Historien upprepar sig kanske inte, men likheten mellan 1882 och 2019 visar att vissa politiska motsättningar är seglivade och att det inte finns en lösning som är bra ur alla synvinklar.

Förvaltning är en gång för alla ett trubbigt redskap.

Håll det i minnet när regeringen Rinnes version av vård- och landskapsreformen småningom börjar få tydligare konturer.

Den förra vård- och landskapsreformens kraschlandning var så pass häftig att regeringen Rinne valt att gå mer försiktigt ut i sin modell för reformen. Upplägget är snävare med fokus på vård, omsorg och räddningsväsende; ambitionen att med ett slag bygga om hela regionalförvaltningen är borta.

Det lämnas större utrymme för särlösningar och variation i olika delar av landet. Tanken på omfattande valfrihet och stärkt ställning för privata vårdproducenter har skrotats.

Allt det här borde jämna marken för en aningen enklare reformprocess än under Sipiläs regering.

Samtidigt innehåller upplägget också element som kan bli praktiskt eller politiskt besvärliga: själva landskapsmodellen, finansieringen och frågan om eventuella särlösningar i Nyland. Utöver det återstår fortfarande den gigantiska uppgiften att bygga upp acceptans och legitimitet för landskapsmodellen och vårdreformen hos den breda allmänheten.

Annars är risken att det går som Sven Lindman 1942 konstaterade om häradskommunerna: ”...projekten kunde dock aldrig vinna det allmänna bifall som hade skapat verkliga förutsättningar för deras realiserande i lagstiftningsväg”.

Siv Sandberg

ÅA-forskare i offentlig förvaltning