Samarbetet mellan skola och skolhälsovård har blivit svårare – jag har alltid haft som mål att mina elever ska få hjälp inom sju dygn, men hur sjutton ska jag nu klara av det?

Elevvård. Jag minns hur Katedralskolans dåvarande rektor Bertel Wahlström stolt introducerade sin "nyfunna vän Wilma" på en av mina söners gymnasieintroduktion. Det var för ungefär 15 år sedan. Då kändes det främmande och konstigt, men senare insåg jag vilket tryggt och effektivt kommunikations- och samarbetsmedel Wilma faktiskt är.

Vi möts av nyheter om hur bildningsnivån gått ner, om hur allt färre väljer akademiska studier/gymnasiet. Vi berörs av nyheter om hur allt fler av ungdomarna mår psykiskt sämre. De sitter hemma vid sina skärmar och deppar.

Samtidigt har samarbetet mellan skola och skolhälsovård försvårats avsevärt i och med de nya välfärdsområdena. På grund av någon ny absurd lag får skolpsykologerna inte längre ha tillgång till sina elevers uppgifter på Wilma.

Samtidigt som jag dagligen försöker följa med hur de elever jag jobbar med mår (för tillfället ett hundratal), så får jag inte längre se på Wilma om de varit frånvarande, om de fortsättningsvis får anmärkningar för glömskor, om deras vitsord rasat från 8–9 till 5–6 eller om deras pedagogiska stödplaner fortsättningsvis är aktuella och tillräckliga eller om de borde få mera stöd

Möten jag deltagit i och beslut man fatta. Alla mötesprotokoll och pedagogiska planer jag själv varit med om att forma är nu omöjliga för mig att få åtgång till.

Dessa uppgifter har jag fått under nästan alla de 18 år jag jobbat som skolpsykolog. Jag träffar barnen, försöker stödja dem tillsammans med föräldrar och lärare. Ibland testar jag dem för att se om deras pedagogiska stödplaner borde förnyas. Ibland utför jag psykologundersökningar för remisser till specialsjukvården och rehabilitering.

Jo, jag kan möjligen be lärarna och föräldrarna printa ut all information, men det skulle innebära en massa extra jobb för dem och skulle fylla arkivskåpen med ytterligare hundratals sidor konfidentiellt material. Otroligt tidskrävande och frustrerande för lärarna och föräldrarna. Ett samarbete som tidigare löpt smidigt har nu försämrats åtskilligt bara på grund av denna lag/paragraf.

Någon säger att skolhälsovårdens personal kanske ”snokar” i elevernas ärenden på Wilma. Varför skulle vi göra det? Varenda gång vi går in på Wilma blir det dessutom kvar ett spår, precis som i andra hälsovårdsregister m.m.

Wilma har känts som ett tryggt redskap i motsats till e-post och annat. Föräldrar har skrivit personliga Wilma meddelanden om sin oro över sina barn, barnen har skrivit om sina grubbel och frågat när vi kan träffas igen. Lärare har med vårdnadshavarens lov skrivit om sin oro. Utan namn eftersom jag vetat vem det gäller.

Varför kan jag inte ringa i stället? För det första har jag varken elevers, föräldrars eller lärares telefonnummer. Jag har två timmar telefontid i veckan, det räcker inte långt för att få tag i ett hundratal personer. Utöver telefontiden sitter jag fast med elever så gott som nonstop mellan klockan 8 och 17 och ändå räcker tiden inte till.

Situationen är bedrövlig för mig som skolpsykolog, men även skolhälsovårdare och skolkuratorer sitter i samma båt. De är lika stressade och bekymrade över hur tiden nu ska räcka till att faktiskt hjälpa barnen i deras illamående istället för att ösa tid på att försöka hitta uppgifter och annat som tidigare löste sig med några klick på datorn.

Jag åker varje vecka även ut till skolorna i skärgården. Ibland en två timmars färd bara för att konstatera då jag kommer dit att hälften av barnen jag ska träffa råkar vara sjuka.

Jag har alltid haft som mål att mina elever ska få hjälp inom sju dygn, men hur sjutton ska jag nu klara av detta?

Nina Forsten-Lindman Skolpsykolog