"Samarbetet med skolorna har försämrats avsevärt då psykologerna inte längre får merparten av informationen på Wilma"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Dagsläget. Social- och hälsovårdsreformen har tyvärr inte tillbringat mycket positivt, åtminstone inte ur ett skolpsykolog-perspektiv.
Samarbetet med skolorna har försämrats avsevärt då psykologerna inte längre kommer in på merparten av informationen på Wilma.
Varhas sparåtgärder gör att det finns risk för att viktiga projekt som Fokusklassen i Pargas stagnerar i och med att det mångprofessionella samarbetsteamet för elever med neuropsykiatriska svårigheter avvecklats på grund av resursbrist.
Eldsjälen, specialklasslärare Emma Pohjavirta skapade en Fokusklass år 2022, där ett mångprofessionellt team tog hand om elever som stannade hemma vecka efter vecka, var självdestruktiva eller utåtagerande.
Eleverna kom till den lilla klassen i Familjehuset Ankaret där de togs om hand av specialklasslärare och nepsycoach, samt en dag per vecka av en skolhandledare, specialungdomsledare, hälsovårdare och familjehandledare.
Samma trygga vuxna bildade en sorts ”familj”.
Eleverna började må bättre och klarade av sitt skolarbete.
Nu sparar Varha och har avlägsnat familjehandledare och hälsovårdare från teamet. Man räknar antal elever, men fokuserar inte på barnens svåra utmaningar.
På längre sikt medför detta höga kostnader då barnen istället åter måste skickas till ÅUCS barn- och ungdomspsykiatriska avdelning och sjukhusskola (där den svenska undervisningen dessutom är något bristfällig).
Man satsar inte längre på närservice, man stänger hälsocentraler, bädd- och förlossningsavdelningar.
De äldre måste fylla 90 år innan Varha uppvaktar dem med födelsedagstårta. Vansinniga sparåtgärder.
Jag får väl vara glad så länge jag ännu varje vecka får köra ut till skolorna på Utö, Iniö, Nagu, Korpo och Houtskär. Jag vill träffa eleverna i deras vardagsmiljö, i klassrummen, på skolgården och inte via skärm. Hurra även för sloganen ”från skärm till pärm”!
Nyligen hade vi årets antirasism-vecka. Har situationen blivit bättre?
Antagligen, om vi jämför med 1990-talet då somalierna anlände och människor kastade sten på oss och ropade " terrorists go home", då jag rörde mig på stan med en grupp somaliska kvinnor för att visa dem vår vackra stad.
Men fortfarande får min afrikanska spelare av sin motståndare höra ”vi*un apina” på Veritas stadion och då jag protesterar till domaren som står bredvid, säger han bara, bry dig inte.
Fortfarande får mina mörkhyade vänner höra att de är ”kurakikkelit” och luktar skit.
N-ordet skriks i skolor, eller ristas in i väggarna åtföljda av hakkors.
Vad vore ett lämpligt straff, att skriva en tiosidors uppsats om rasbiologins historia?
Lyckligtvis är många elever i Pargas ivriga på att delta i antirasistiska arbetsgrupper och önskar kämpa för jämställdhet.
Rörelsen Woman Life Freedom i Iran fortsätter sin kamp, men fortsättningsvis utför den tyranniska islamistiska regimen bestialiska brott och avrättningarna ökar (över 800 år 2023), varav många barn. Över 500 demonstranter dödades. Skenrättegångar efter tortyr.
Brotten? Deltagit i demonstrationer, visat sitt hår, dansat på gatorna, visat glädje på stan då det iranska fotbollslaget förlorat en match. Då föräldrarna går till graven för att sörja sina avrättade barn fängslas de av regimen. Journalister och artister i diaspora utsätts för våldsdåd eller kidnappas.
Shervin Hajipour vann en Grammy för årets protestsång "Baraye", dömdes till minst tre års fängelse. Narges Mohammadi som erhöll Nobels fredspris för sin icke-våldsamma kamp mot kvinnoförtryck i Iran och för främjande av mänskliga rättigheter för alla, sitter fortsättningsvis i fängelse, dömd till 31 års fängelse och 154 piskrapp.
FN:s Fact-finding mission rapporterar nu att Irans brutala tillslag mot kvinnorättskämpar definieras som brott mot mänskligheten. Men leder det någonstans? Zan Zendegi Asadi.
Kampen för Ukraina. Åboborna samlas varje lördag för att hedra minnet av ukrainska offer vid de ukrainska flaggorna vid Aura å. Vid stängslet har vi placerat blommor, begravningsljus, mjukisdjur, konstverk m.m. Men varje vecka har någon demolerat dessa. Rivit ner de ukrainska flaggorna, sprejat hakkors på bilderna, skurit av huvudet på den söta mjukisnallen.
Då det förflutit två år sedan krigets början, pågick en några timmars vacker ceremoni på torget. Sånger, dikter och medryckande tal. Då vi höll en tyst minut för alla krigets offer började det plötsligt spruta blod ur min näsa. De ukrainska kvinnorna kom rusande med servetter och utropade glädjefullt ”oh, you are bleeding for Ukraina”! Slava Ukraini.
Har något blivit bättre? Situationen i Gaza? Nej.
Regeringens omänskliga politik? Nej.
Talibanernas skräckvälde i Afghanistan? Nej.
Skolskjutningen idag får mig att tänka på en dikt från 1974 av Claes Andersson: "Allt som kommer att hända i morgon/händer redan idag./ Varför vet vi det inte?"
Nina Forsten-Lindman Skolpsykolog och psykolog i FC Inter