"Ryggmärgsreflexen som jag har på vår lilla byväg gör mig beklämd"

En bil rullar förbi oss när vi går längs byvägen.

”Vem var det där? Det var ingen som vi kände!”

Misstänksamheten lyser i våra ögon och klingar i våra röster.

I skärgården, där jag vistats alla somrar i snart 60 år, har man länge känt sig rätt trygg. Färjorna har känts som en effektiv spärr. Med ökad färjekapacitet har den spärren försvagats. I coronans kölvatten har den lokala turismen och rörligheten i hemlandet ökat. Tidigare kunde man lugnt hålla dörrarna olåsta. Nu känns det inte lika självklart längre.

Främlingar har blivit alltför närgångna. Jag är knappast den enda som ibland känner så.

Misstron mot det främmande bottnar oftast i rädsla och osäkerhet. Den rädslan och den osäkerheten har knappast blivit mindre då vi uppmanats att hålla avstånd, och att undvika levande kontakt med andra.

Men det är inte bara rädslan som kan få oss att misstro andra. Också bilar med folk som vi känner igen kan väcka känslor.

”Det där är ju johanssonskan från grannbyn! Vad gör hon här? Inte är ju hon speciellt god vän med någon i vår by!”

Oginheten, värnandet om det som är vårt, kan komma över oss. Och vi vinkar kanske pliktskyldigast, men utan att le.

Oroligheter långt borta från Finland, nu senast i Afghanistan, för med sig att nya främlingar knackar på vår dörr. Då handlar det om medmänniskor som är i betydligt större behov av att bli accepterade. Det är människor som behöver utrymme, hjälp och beskydd i en helt annan mening än någon skärgårdsturist eller tillfällig besökare från grannbyn.

Ryggmärgsreflexen som jag har på vår lilla byväg gör mig beklämd. Om jag kan reagera på det här sättet i mina små sammanhang, hur kan jag då tro att vi människor ska komma till rätta med de globala folkvandringarna?

Frågan blir än mera brännande eftersom en reaktion som min samtidigt är politisk hårdvaluta. Vi vet att det finns politiska partier också i Finland som är beredda att hänsynslöst och beräknande bygga sitt väljarstöd just på den avvisande sidan hos våra jag. Utan vår rädsla, osäkerhet och oginhet skulle sådana partier inte vinna någon genklang.

I vår globala by kan vi räkna med att allt oftare möta på främlingar i alla tänkbara former, och i alla möjliga och omöjliga situationer.

Alla sådana tillfällen utmanar oss att dämpa vår, kanske första, naturliga reaktion.

Hur vi ställer oss till den främmande är ju inte någon ny fråga i världshistorien. De bibliska böcker som finns i bakgrunden, inte bara för kristendomen, utan också för judendomen och islam, innehåller en lång rad uppmaningar till att ta väl emot främlingen. Uppmaningarna finns uppenbarligen där för att man också för över tvåtusen år sen fann vårt spontana sätt att möta den främmande som ett problem.

Dessa religiösa traditioner erbjuder ingen enkel eller självklar lösning på vår rädsla och oginhet. Men de står för ett sammanhang där vi erbjuds möjligheten att tillsammans med andra försöka övervinna dessa sidor i våra jag. Kanske kan vi bli mera öppna och gästfria? För min del tror jag mera på sådana sammanhang, än på politiska rörelser som vill spela på, som jag ser det, sämre delar av våra personligheter.