Rena rama Misströstersjön
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När algerna blommar som värst blir vi påminda om det tråkiga med Skärgårdshavet. Det är smutsigt. Bakar man pepparkakor är det degen mellan pepparkakorna som är härligast. Men i skärgården är det inte så.
Holmarna och skären är härliga men vattnet mellan dem blir ofta motbjudande.
Östersjön är en pöl med oerhört litet vatten. Medelhavet är 30 och Svarta havet 23 gånger djupare. Östersjön är en platt och grund insjö som fått salt på besök och till låns. Inte ett hav men nog ett hafs: en spottkopp, latrin och avstjälpningsplats.
Förvisso har världens alla hav och sjöar relegerats från vatten till vattenklosett. De tar emot massvis med utsläpp. Men det grundaste av dem - Östersjön - har blivit mest utsatt.
Nu sitter vi där med ett innanhav som bara blir varmare och syrefattigare. En vattenmassa som innehåller för mycket bly, fosfor, cyanobakterier och andra ogynnsamma ämnen. Vi får en övergödd skärgård där ädla fiskar inte trivs och där ivriga simmare får akta sig för algerna. Blåstången drar sig undan och slemmigare alger tar över.
Vattnet grumlas. Usch så obehagligt.
Men så illa är det nog inte. Blyhalterna är på väg ner. Vi ser mera havsörnar. Gipsbehandling av åkrar reducerar utsläppen av fosfor och annat. Användning av septiktankar i båttoaletter minskar på människornas direkta belastning av vattenmiljön. Båtbottnar kan skrubbas och tvättas så man slipper måla dem med giftfärg.
Det som tidigare var för dyrt och besvärligt är nu helt möjligt för oss alla. Vi kan alla bidra till renare vatten i skärgården. Vi kan återställa glädjen att hoppa i vattnet från en båt eller brygga.
För att städa upp vår älskade Östersjö och se till att den inte blir en Misströstersjö måste vi agera på alla nivåer: individuellt, i grupp, på nationell nivå och internationellt. Var och en måste hålla sitt eget avfall långt från vattnet.
Vi borde alla bli medlemmar i Håll Skärgården Ren som vi redan nu har oerhört mycket att tacka för. Det är nödvändigt att samhället stöder offentlig och privat forskning, till exempel Tvärminne Zoologiska Station.
Viktiga initiativ i den privata sektorn är bland andra Baltic Sea Action Group och Race For The Baltic. Hur fint är det inte att nästan fem tusen hektar vatten kring Gullkrona inrättas som marint skyddsområde. Går vi längre ut kring Östersjöns kuster hittar vi andra initiativ med mål att rädda vårt innanhav.
Vi gör klokt i att vara med och dra vårt strå till stacken.
Många är nog cyniska. De ser jordbruket som boven och bryr sig inte om att sopa rent för egen dörr. De skyller på Ryssland och Polen som de stora nedsmutsarna. De påpekar att småbåtarnas avfall bara är en bråkdel jämfört med det fraktfartygen lämnar efter sig. Sant, men ingen orsak till cynism.
Oavsett var den smutsigaste smutsen kommer ifrån är det befolkningen som i längden styr utvecklingen. Om vi alla enas om att rena Östersjön kommer tids nog politikerna och industrin att följa.
Ser vi mot framtiden finns det hopp. Lastfartyg blir allt miljövänligare och många hamnar kräver att rederierna förbinder sig att inte skölja smutsiga tankar ute till havs. Motorbåtar kommer att bli elgående inom tjugo år. Lantbruket utvecklar nya metoder för att hålla näringsämnena kvar på åkrarna. Samhällen bygger bättre reningsverk. Industrin åläggs ta hand om sina avfall.
Kanske någon uppfinner en metod att odla något i havet som binder näringsämnena så att allt kan skördas och tas i land.
Målet måste vara att Östersjön och Skärgårdshavet blir livets vatten: rent, klart och njutbart. Och livets salt därtill, även om bräckt.
Det är vårt ansvar att rentvå Östersjön och därmed dess rykte. Vi vill kunna vada, plaska och simma i all härlighet utan tanke på obehag eller farligheter.
Stor heder till Gustav Kvikant som drog sitt strå till stacken genom att simma från Stockholm ända till Helsingfors! Vad tänker du göra?
Här kan du läsa andra kolumner av Mårten Mickos.