Reijo, 84, är den äldsta som har disputerat vid ÅA fast många frågade varför – "Allt handlar inte om pengar"

"Jag började skolan år 1940 i Munkedal i Värmland i Sverige där jag var krigsbarn. Det var nog ingen lyckoträff. Jag bodde hos en fattig bondefamilj med fem egna barn och var inte riktigt nöjd, även om jag hade leksällskap av familjens barn, fyra flickor och en pojke. Min ett år äldre bror bodde i en annan familj och jag saknade honom.

Efter krigsslutet 1945 flyttade jag hem och gick i folkskolan i Reso därifrån jag fortsatte till mellanskolan i Turun suomalainen lyseo. Men det var ont om pengar, så skolgången avbröts redan efter ett år. Det gällde att jobba, jobba, jobba.

På en radiobutik i Åbo arbetade en kollega som studerade på distans i en handelsskola i Helsingfors. Det harmade mig att jag hade avbrutit mina studier, så jag började studera vid samma handelsskola och fick min examen år 1960. Jag gifte mig, byggde hus i Åbo och jobbade på elfirman Sähkö.

Där emellan gjorde jag värnplikten vid tredje brigaden i Lill-Heikkilä och befordrades till fänrik 1955.

När huset var klart fick jag mera tid och fortsatte studera. Den här gången på distans vid Hermods där jag läste en högre ingenjörskurs. 1968 blev jag färdig och fick jobb på Asea. Eftersom jag alltid studerat vid sidan av arbetet gick det bra att också avlägga studentexamen samtidigt som jag jobbade.

På Asea blev jag distriktsdirektör i Västra Finland. Jobbet handlade mycket om elkraft och teknik och eftersom fysik alltid intresserat mig började jag senare studera ämnet vid Åbo Akademi.

Gradun blev färdig år 1982 och jag avancerade inom Asea som senare blev ABB. Jobbet förde mig till Baltikum, Polen och Ryssland där jag under många års tid var med om att grunda dotterbolag för ABB. Jag reste hela tiden och hade ingenting emot det, även om det kunde bli lite tröttsamt med allt flygande och långtråkigt att hela tiden på bo hotell.

Frun var inte heller så förtjust i det, men det var ett bra jobb som jag förtjänade bra på, så vi kom nog överens och hon förstod att det var en uppoffring som måste göras. Jag är lyckligt lottad som har fått vara frisk och jag orkade jobba ända tills jag fyllde 75 år.

Jag vet inte riktigt varför, men jag kände fortfarande starkt för att fortsätta studera. Därför tvekade jag aldrig att kontakta professorn i fysik, Roland Österbacka vid Åbo Akademi som välkomnade mig att skriva min doktorsavhandling.

Man känner en stolthet i hjärtat då man har avlagt en examen.

Fysik är ju inget lätt ämne, men jag hade en bra drajv och har alltid haft lätt att lära mig. Många frågade mig varför jag fortsatte studera, "du har ju ingen nytta av det". Kanske var det något slags inre kall att ännu ha ett mål i livet och dessutom har jag alltid tyckt om att gå i att skola och lära mig nya saker.

Allt handlar inte om pengar. Man känner en stolthet i hjärtat då man har avlagt en examen. Att studera har varit min hobby.

Disputationen hölls den 29 april och visst var det ett stort ögonblick att få avhandlingen godkänd. Jag hade ju jobbat så länge för den. Jag var lycklig och min familj var också glad för min skull och att det gick så bra.

Karonkan firades på Hamburger Börs där vi åt en trerättersmiddag med tillhörande drycker. Det var en lyckad kväll och alla 15 som var med var nöjda och glada har jag fått höra efteråt.

Nu blir det knappast någon djupgående forskning längre. Jag ska vara hemma med frun och umgås med familjen.

Tidigare har vi rest mycket och varit vartannat år i Rom och vartannat år i Paris. Kanske åker vi dit ännu någon gång".

Reijo Pohjonen