Regeringens lönemodell underminerar servicen och skapar en lönegrop
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Regeringens förslag att genom lagstiftning cementera en så kallad ”exportbaserad lönemodell” kommer att försvaga den offentliga servicen ytterligare, samtidigt som den skapar en lönegrop för anställda inom kvinnodominerade branscher.
Modellen skulle innebära att exportsektorns lönehöjningar utgjorde ett tak för löntagare inom andra branscher.
Man kunde visserligen argumentera att exporten fungerar som ett slags ”lokomotiv” som i förlängningen drar upp övriga löner och stärker den offentliga servicen.
Detta är dubiöst: den eskalerande situationen i Mellanöstern riskerar till exempel att försätta världsekonomin åter igen i en kris när oljepriserna stiger.
Förslaget på den exportbaserade lönemodellen skulle alltså innebära att anställda till exempel inom social- och hälsovården och småbarnspedagogiken skulle försättas i en mer eller mindre permanent lönegrop.
Förslaget på den exportbaserade lönemodellen skulle alltså innebära att anställda till exempel inom social- och hälsovården och småbarnspedagogiken skulle försättas i en mer eller mindre permanent lönegrop.
Trots att exportsektorns lönebildning haft en viktig riktgivande funktion för övriga sektorer, har möjligheten att förhandla om högre löner för branscher i en lönegrop ändå existerat.
I ett läge där arbetskraftsbristen är stor och kommer att växa enormt under de kommande åren är det viktigt att social- och hälsovårds- samt den kommunala sektorn kan erbjuda konkurrenskraftiga löner.
Om modellen blir verklighet, blir detta ännu svårare, kanske omöjligt.
Regeringen har redan gått in för att på olika sätt försvaga löntagarnas ställning i samhället, till exempel genom nedskärningarna i den sociala tryggheten och begränsningar i strejkrätten.
Förutom att detta hotar sätta stopp för ökad lönejämställdhet ökar detta på polariseringen i samhället.
En av de verkligt stora frågorna i välfärdsområdesvalet kommer att vara huruvida det verkligen finns vilja att lösa problemet med arbetskraftsbrist.
En av de verkligt stora frågorna i välfärdsområdesvalet kommer att vara huruvida det verkligen finns vilja att lösa problemet med arbetskraftsbrist.
Genom att kompromisslöst driva igenom sitt förslag kommer regeringen att avsevärt att minska på beslutsfattarnas möjligheter i välfärdsområdena att hållbart åtgärda detta. I stället kommer pressen att använda sig av dyr inhyrd personal att öka.