Regeringen riktar ett slag mot basservicen i kommunerna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Knappt hade dammet efter valen lagt sig före regeringen med sitt halvtidsutspel ytterligare öste en skopa iskallt vatten över Välfärdsfinland.
För kommunerna innebär nedskärningarna, som ska finansiera skattesänkningar för de mest förmögna, att rörelseutrymmet ytterligare minskar.
Detta på grund av nedskärningar i statsandelarna, vilket innebär ännu ett slag mot till exempel utbildningen i ett läge när kommunernas uppgifter ökar.
Kommunförbundets vice vd Timo Reina har sammanfattat situationen slående genom att säga att ”regeringens beslut är en verkligen tråkig morgongåva åt de nyss valda fullmäktigeledamöterna”.
Samtidigt har SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz i offentligheten uttryckt att han är nöjd med resultatet.
Tydligare än så kan man väl knappast ge uttryckt för vilka värderingar som styr regeringens, inklusive SFP:s, agerande.
Argumentet att regeringspolitiken eroderar stödet för Sannfinländarna ter sig nog nu snarast som en efterhandskonstruktion för att frånsäga sig politiskt ansvar.
Under valkampanjen talade regeringspartierna om hur kommunal- och välfärdsområdesvalen inte var kopplade till rikspolitiken.
Samtidigt låter det inte troligt att man skulle ha varit omedveten om planerna för halvtidsutspelet under valkampanjen.
Här ser vi alltså ett mönster upprepa sig: också före senaste riksdagsval förnekade blivande regeringspartier att de skulle skära i till exempel utbildningen, medan SFP lovade att inte göra ”sannfinländsk politik”.
Argumentet att regeringspolitiken eroderar stödet för Sannfinländarna ter sig nog nu snarast som en efterhandskonstruktion för att frånsäga sig politiskt ansvar.
I Åbo har vi stora utmaningar med till exempel segregation och arbetslöshet.
För att komma åt dessa problem, som även är en stor ekonomisk utmaning på sikt, känns det otänkbart att gå in för ytterligare nedskärningar i till exempel småbarnspedagogiken och utbildningen.
Anpassningen av ekonomin borde nu ske på längre sikt och inte exkludera skattehöjningar, samtidigt som vi måste våga investera i framtiden.
Senast om två år är det dessutom riksdagsval och då finns en möjlighet att inleda reparationsarbetet på nationell nivå.
Men vi ska inte ha några illusioner: före valet kommer samma partier som nu skär ner antagligen att bedyra att det inte mer kommer att göra det och hoppas att väljarna tror på dem.