Reformer på människans eller producentens villkor?

Frågan om den svenska funktionshinderservicens framtid gäller mycket mera än endast bevarande av Kårkulla. I dagsläget fungerar Kårkulla som lagstadgad samkommun som ger service främst för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. I Svenskfinland finns det ca 45 000 personer med fysiska, psykiska, intellektuella och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och de har väldigt olika behov. Av dessa får ca 1300 tjänster via Kårkulla samkommun.

Funktionshinderlagstiftningen reformeras, vilket betyder att handikappservicelagen och lagen om specialomsorg för personer med utvecklingsstörning sammanslås till en helt ny lag. Enligt den ska utgångspunkten vara personens individuella behov och inte diagnos eller ålder. Det här betyder också att strukturer inom specialomsorgen – så som Kårkulla samkommun – avvecklas. Man vill skapa ett samhälle som är inkluderande och där ingen särbehandlas.

Om social- och hälsovårdsreformen godkänns i riksdagen i juli förflyttas all organisering från kommunerna till de nya landskapen Det här betyder att också samkommunernas verksamheter övergår till landskapen. Kårkulla samkommun har nu kommit ut med en rapport om hur de vill att verksamheten ska se ut i framtiden. Rapporten lyfter fram specialkompetensen och språket som kvalitetsfaktorer.

Kårkulla som särlösning för hela svenskspråkiga funktionshinderservicen kan ändå ifrågasättas. En centraliserad Kårkulla-modell skulle resultera i att alla personer med funktionsnedsättning automatiskt slussades in i deras rullor, även om Kårkullas sakkunskap endast gäller personer med intellektuell funktionsnedsättning. Dessutom kan en sådan konstruktion leda till både minskade valmöjligheter och försämrad utveckling av lokala tjänster.

Ett nationellt center behövs för svenskspråkig funktionshinderservice, inte enbart för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Vi behöver ett särskilt center som garanterar tjänster som förutsätter ett specialkunnande och som är svåra att upprätthålla i varje landskap på svenska. Kompetenscentret kunde ha specialenheter för undersökning, krisvård och rehabilitering samt ansvar för fortbildning av personal. Det här är ändamålsenligt, eftersom personerna med funktionsnedsättning är en heterogen grupp med olika behov, preferenser och intressen.

Valfrihet och självbestämmande är viktigt för oss alla. Vi bör ha en lagstiftning som tryggar alla möjligheten till valfrihet på ett jämlikt sätt. Oberoende av språk eller diagnos ska individen ha rätt att välja. I enlighet med FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska alla själva kunna bestämma över sitt eget liv.

Vi ska inte skapa eller upprätthålla strukturer – inte heller svenskspråkiga monopol – som kan segregera människor på grund av språk eller diagnos. Istället ska vi skapa förutsättningar för alla att skräddarsy sina tjänster enligt sina individuella behov. För att det här ska lyckas bör lagstiftningen trygga en verklig valfrihet och självbestämmanderätt för var och en av oss.

Ulf Gustafsson

Verksamhetsledare, Finlands Svenska Handikappförbund

Matthias Jakobsson

Verksamhetsledare, Förbundet Finlands Svenska Synskadade

Nina af Hällström

Verksamhetsledare, SAMS – Samarbetsförbundet kring funktionshinder