Reformen som fick burnout, riksdagsvalet kan ge nya symtom

Vård- och landskapsreformen har varit ett aktuellt ämne under många regeringsperioder. Såväl innehållet som tidtabellen har ändrat otaliga gånger. Situationen som har uppstått är besvärlig, nästan pinsam. Reformhelheten väcker föga intresse, även bland dem som dagligen jobbar med att förbereda de nya landskapen. Hur blev det så här?

Vill man beskriva reformen med en medicinsk term, kan man säga att vård- och landskapsreformen har fått burnout. Symtomen på utbrändheten syns genom att allt flera verkar stirra ut i tomma intet och allt färre har en bild av vad reformen handlar om. Ointresse och likgiltighet beskriver situationen. Man kan nästan fråga sig om regeringen tagit till en utmattningstaktik. När ingen längre orkar engagera sig, kan man driva genom reformen.

Blickar man tillbaka och försöker komma ihåg varför en reform av social- och hälsovården behövs, hittar man två orsaker, en åldrande befolkning och brist på läkare i hälsocentralerna. Lösningsförslagen från samtliga regeringar sedan början av 2000-talet har utgått från att en strukturförändring behövs. Större helheter löser allt. Hade man från första början satsat på att verksamheten överförs till de nuvarande sjukvårdsdistrikten, skulle vi redan i många år ha verkat enligt en ny och mera kostnadseffektiv modell.

Större helheter sänker inte kostnaderna, kostnaderna sänks genom att koncentrera verksamheten eller genom att erbjuda ett mera begränsat serviceutbud. Bristen på läkare löser man inte heller genom större helheter, det gör man bara genom att utbilda flera läkare. Trots dessa självklarheter har speciellt nuvarande regering lyckats med att marknadsföra reformen med större valfrihet. Budskapet att alla får tillgång till samma service i framtiden är kraftigt missvisande. Den del av servicen som omfattas av valfriheten är begränsad. Behöver man mera omfattande vård är det vårdbehovsbedömning, egen försäkring eller egna pengar som gäller, även efter en eventuell reform.

Det är endast 36 dagar tills julgubben kommer. Målsättningen är att reformpaketet ska behandlas och godkännas i riksdagen, innan man åker på jullov. Man kan med fog fråga sig om tidtabellen än en gång är en vacker tanke? Ska man tro på julgubben eller på tidtabellen för godkännandet av reformen?

Det är möjligt att reformen godkänns i riksdagen, med en ytterst knapp majoritet. Ett godkännande i riksdagen skulle vara en början på återhämtningen från burnouten. Det som ändå kommer att ge nya symtom är riksdagsvalet i april. Sannolikheten för att socialdemokraterna vinner vårens val är stor. Alla opinionsmätningar visar i den riktningen. En ny regering med nya målsättningar och en annan ideologi kan i stort sett ändra på hela innehållet i reformen. Den nuvarande regeringen har betonat den privata sektorns betydelse. Om det sker ett regimskifte, kommer den offentliga sektorns roll att lyftas fram starkare.

Social- och hälsovården kan inte utvecklas utan fakta och vetskap om kommande lagstiftning. I den situation som nu råder har samtliga kommuner och samkommuner, som nu har hand om social- och hälsovården, alla tiders chans att totalt göra bort sig. Nu gäller det att ha is i magen. I dagens läge finns det ingen som kan säga vad som är förnuftigt att göra.