Rasismens historia i Finland – ett nedslag i året 1895

I min doktorsavhandling studerar jag hur idéer om ras präglar den klassiska musiken och musiklivet i Finland åren 1914 till 1939. För att förstå rasism i en viss tid behöver man ofta ett långt tidsperspektiv, eftersom stereotypier bygger på tidigare tankemönster.

De senaste veckorna har jag studerat den amerikanska kören Fisk Jubilee Singers besök i Finland år 1895. Kören grundades år 1871 vid det svarta universitet Fisk University i Nashville, Tennessee. Kören turnerade i Förenta Staterna och höll hundratals konserter omkring i Europa.

På 1890-talet turnerade kören i Norden och efter fyrtiofyra konserter i Stockholm reste de till Finland. De uppträdde i många städer, även i Åbo. Här höll de en konsert i Solennitetssalen och två i Brandkårshuset.

Bemötandet präglades av olika föreställningar av svarta och svarthet. Under 1700-talet var det slavhandeln, olika reseberättelser och naturalhistoria som skapade idéer om afrikaner och människor i den afrikanska diasporan.

Från mitten av 1800-talet präglades bilden av Onkel Toms stuga. Efter att Finska missionssällskapet inlett sin verksamhet i Ovambo i dagens Namibia år 1870 fick missionärernas material stor spridning.

Kring sekelskiftet 1900 spreds antropologins och ”rasbiologins” idéer till allmänheten. Nidbilder spreds genom karikatyrer och reklam.

Rikssvenska historikern Martin Ericsson har nyligen lyft fram hur inflytelserika uppslagsverkens bild av ”raser” var under 1800- och 1900-talen. Ericsson påpekar att ännu på 1980-talet kunde man i Bra Böckers lexikon (som fanns i många finlandssvenska hem och skolor) möta föreställningar som byggde på rasbiologi.

Gruppen marknadsförde sig först som en kör från Amerika, men snart dök beskrivningen ”färgade sångare” upp. I mottagandet ser man hur människor på 1890-talet betraktade svarta amerikaner och hur man uppfattade sångerna de framförde.

Mottagandet varierade från nyfikenhet och beundran till en nedlåtande attityd. Recensenten i Hufvudstadsbladet ansåg att Solennitetssalen i Helsingfors inte var en lämplig plats för konserten.

Antagligen hade det mer att göra med antaganden om svart musik och svarta sångare, än med gruppens repertoarval eller klädsel.

Efter att kören lämnat Finland rapporterade Åbo tidning att det i Sverige spridits historier om att en av tenorerna, Mr. Payne, skulle ha förfört eller ”rövat bort” en tjänstemannafru.

Historien dementerades, då Payne just vid den tidpunkten befunnit sig i S:t Petersburg. Trots detta spreds det falska ryktet även i finländska tidningar.

Men varför spreds sådana historier så snabbt i 1890-talets Norden? För att de bekräftade föreställningar om svarta män som ett hot och som översexuella. De falska historierna verkade mer sannolika än sanningen.

Just denna föreställning om svarta män ligger bakom många falska anklagelser, rasistiskt våld och – vilket även en av tidningarna år 1895 påpekar – lynchningar.

I flera hundra år har idéer om att ”andra” män rövar bort, förför eller våldtar ”våra” kvinnor varit ett av de mest effektiva sätten att mobilisera samhället till att använda våld mot föreställda hot.

Det är inte långsökt att dra paralleller till vår samtid, där uppdiktade hotbilder är en central del av sannfinländsk propaganda. Fantasifulla historier fyller medieutrymmet, medan verkliga frågor om olika former av våld inte diskuteras.

Fisk Jubilee Singers besök påminner om att rasistiska föreställningar påverkar människors liv och gör livet otryggt för dem som blir utsatta för våldsam stereotypisering.

Ibland är det så väldigt lite som skiljer Finland år 2024 från år 1895. 130 år av historia innebär inte automatiskt framsteg.

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.