Rasismen ska inte ha någon plats i vårt samhälle och bör konfronteras
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jacob Hjortman menar i sin kolumn (ÅU, 17.12) att ett konfrontativt bemötande av rasister ökar polariseringen i samhället och därmed är kontraproduktiv.
Bättre vore det att skapa broar och dialog.
Han är speciellt bekymrad av klistermärken med budskapet ”make racists afraid again” och över att SFP:s viceordförande Ramieza Mahdi inte vill tala med Mauri Peltokangas (Sannf.) efter dennes uppmärksammade Facebookinlägg. Kolumnen tarvar ett (måhända polariserande) mothugg.
Låt oss vara klara på en punk: rasism är en ideologi som skapat mer diskriminering, lidande och död än någon annan.
Den har givits olika uttryck i olika historiska perioder och ofta utgjort ett maktmedel ämnat att dehumanisera och förtrycka våra medmänniskor.
Hur kan den omedelbara glädje som luciafirandet skänker små barn vridas till en dylik, nattsvart hatkampanj?
Rasister försöker frammana de mörkaste instinkterna hos människor för att med våld skapa strukturer som förtrycker andra.
Rasismen är i grunden antidemokratisk och antihumanistisk. Dess banalitet är påfallande.
För mig som småbarnspappa var det också på ett personligt plan hjärtskärande att se hur rasister startade en kampanj mot Finlands lucia i år.
Hur kan den omedelbara glädje som luciafirandet skänker små barn vridas till en dylik, nattsvart hatkampanj?
Det är bara ett exempel på rasismens kompromisslösa och hatiska natur. Hur skulle en ”demokratisk dialog” med dessa rasister ha sett ut, anser Hjortman?
Rasism kan bara bemötas med ett kompromisslöst motstånd, annars blir det en eftergift till rasisterna.
Rasism kan bara bemötas med ett kompromisslöst motstånd, annars blir det en eftergift till rasisterna.
Om rasismen inte möts med kompromisslöshet signalerar man rädsla för dess förespråkare.
Detta i sin tur stärker rasisternas maktanspråk.
Strategin hos organiserade rasistiska grupper är att de ska uppnå en position där de gradvis får ett större inflytande i samhället och till slut lyckas bli en del av de rådande maktstrukturerna.
Därför är det enligt min mening också synnerligen problematiskt när deras politiska representanter ges utrymme i till exempel ett lands regering.
Det legitimerar deras ideologi, oberoende om de andra i en sådan regering själva skulle vara rasister eller inte. Dessutom ger sådan makt reellt inflytande i en statsapparat som också kontrollerar det legitima våldsutövandet i staten.
När rasismen sticker fram sitt fula ansikte måste vi resolut konfrontera den och uttrycka att den inte har plats här.
Låt oss i stället blicka på historiska exempel som framgångsrikt varit kompromisslösa mot rasismen.
Ett sådan är motreaktionen till när Sir Oswald Mosleys svartskjortor skulle marschera genom East End i London år 1936.
Några år senare försvarade Storbritannien ett tag nästan ensamt Europa mot nazismen och fascismen, men på 1930-talet fanns det starka nazistsympatier i det brittiska samhället och bland brittiska eliter.
Och vi ska inte heller glömma den rasism som var ett påfallande inslag i det brittiska imperiets historia.
Det krävdes alltså påfallande mod av de mänskor som valde att stoppa fascisterna när de försökte göra intrång i det judisk dominerade East End.
Men dessa antirasister tog mod till sig och stoppade demonstrationen, vilket gav en tydlig signal att Sir Oswald Mosleys fascister inte fick ges utrymme i samhället.
När rasismen sticker fram sitt fula ansikte måste vi resolut konfrontera den och uttrycka att den inte har plats här.
Ju resolutare, fortare och mer mangrant vi gör det förhindrar vi också att den växer sig starkare, vilket på sikt också minskar på risken för våldsam polarisering.