Radera svensk

Stävja dina mest ingrodda övertygelser och följ med på ett tankeexperiment. Anta att du skall beskriva den finska folkgrupp du hör till. Kruxet är att du inte över huvud taget får använda ordet "svensk". Vad säger du då? Kustborna? Det frisinnade folket? Handbollsstammen? De annorlunda? Ankdammsminoriteten? Mumintrollen? Hurrarna?

Gå på en stund. Hitta på fler adjektiv och beskrivningar. Det är en befriande övning. Man öppnar ögonen för att finlandssvenskheten är mer än ett språk. Man kan inse att det egentligen finns finlandssvenskar som inte talar svenska – folk som kulturellt är som vi men som råkat växa upp med ett annat språk. När svenskheten inte längre är ett överkänsligt ämne slutar man vara rädd för och se ner på det som är icke-svenskt.

Genom att radera svensk ur beskrivningarna kan vi skapa nya institutioner som är bättre rustade än de gamla. Hur skulle det vara med Fördomsfria Folkpartiet? En nyckelpiga som är nära dig. Eller kanske Ansvarstagande Folkpartiet. Plötsligt skulle partiet, som har en av de sundaste ideologierna och bästa politikerna i hela partifältet, kunna få röster av alla röstberättigade och inte bara av 5 procent. Lokala Kulturfonden kan ge stipendier till dem som lokalt förstärker och befrämjar folkkulturen och allt konstnärligt. Folkskolans Vänner behöver inget adjektiv som första ord. Den 6:e november kunde alla finska medborgare fira allt som är nordiskt. Konstsamfundet kan fortsätta som Konstsamfundet. Mäkta visionärt år 1940 att inte ge det namnet Finlands Svenska Konstsamfund!

Så defensiva har vi blivit att vi har svårt att låta bli att påminna andra om vår svenskhet stup i kvarten. Vi säger "svensk" för vi tycker att språk och kultur hör ihop. Men för landets majoritet hör språk ihop med maktutövning. När vi säger "finlandssvensk" är orddelen "svensk" för oss en kulturmarkering. Men för finnarna är den en statlig markering. De ser svensk som en hänvisning till Sverige. Inte undra på att vi blir oense om språkpolitiken. Men det finns ingen svenskspråkig framtid i Finland utan betydande medhåll från finsktalande. Vårt öde är i deras händer.

I verkligheten vill det stora flertalet av alla finländare att finlandssvenskarna har det bra. Man är stolt över sina hurrare och tacksam för allt gott minoriteten bidrar och har bidragit med. Ser man historiskt är finlandssvenskarna också en härligt läckande folkgrupp. Man kan avsäga sig finlandssvenskhet för att bli något annat. Man kan ansluta sig till gruppen genom inflyttning varifrån som helst, genom giftermål, och bara genom att bestämma sig för det. Det utmärkande är inte generna eller språket, utan en osagd överenskommelse att värna om varandra och den egenartade kulturen på ett helt vanligt sätt.

Trots att språket förenar oss så är det ändå något annat som egentligen binder oss samman. Ju mer vitknogat vi håller fast vid ordet "svensk" desto mindre vill andra ta i det. Vi borde släppa litet på greppet så att andra kunde ta i.