Räddar husläkarmodellen vårt vårdsystem?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vården är ett av de ämnen som väcker mest debatt oberoende i vilken del av Finland du bor.
Finländarna anser att vården blivit sämre efter att vårdformen verkställdes.
Problemen inom social- och hälsovården var redan stora innan vårdreformen verkställdes men de var inte lika synliga.
Orsaken var att de var gömda i kommunerna som alltid var tvungna att pumpa ut extra pengar för att täcka vårdkostnaderna i slutet av året.
Det skrivs och debatteras mycket om vården just nu.
Det saknas en klar vision inom vår vårdsektor.
Det är svårt för finländarna att veta vad som är rätt och fel baserat på det som politikerna säger.
Det som många ser i vardagen är bristerna i vården.
Återuppringning från hälsostationen fungerar inte, mängden platser inom äldreomsorgen minskas och servicen på svenska är bristfällig.
Det saknas en klar vision inom vår vårdsektor.
Tyvärr så löste inte vårdreformen problemen inom vården.
Då finländarnas förtroende för dagens välfärdsområden är på en låg nivå är det onekligen viktigt att alla partier inför nästa riksdagsval redogör för hur den nya vårdlösningen ska utvecklas.
Det jag saknar i vårddebatten är debatt om service – hur ska vården ordnas och av vem, men framför allt – vem ska betala för vården?
Finland är ett relativt litet land med flera olika vårdsystem. Vi har offentliga vården, FPA-ersättningar, arbetshälsan och studenthälsan.
I bästa fall kan en finländare dra nytta av alla system samtidigt.
Offentliga vården används speciellt av dem som är långtidssjuka, barnfamiljer och pensionärer.
Arbetshälsan används huvudsakligen av dem som är i arbetsför ålder och fungerar oftast smidigt, då du i flesta fall kan träffa en läkare samma dag som du insjuknar.
Vi står inför en stor diskussion i Finland om hur vår vård ska organiseras och hur vår vårdstruktur ska se ut.
Läget är helt annat för dem som inte jobbar, och därmed inte har tillgång till arbetshälsovård.
Vi står inför en stor diskussion i Finland om hur vår vård ska organiseras och hur vår vårdstruktur ska se ut.
En första öppning gjordes av regeringen i november då den föreslog ett program för att utveckla egenläkarmodellen, som på korrekt svenska ska benämnas som husläkarmodellen.
Jag tror på kontinuitet inom vården. Det gör även finländarna. Det är viktigt att vi på ett nationellt plan börjar styra etablerandet av husläkarmodellen.
Det kräver samarbete med privata sektorn.
Ifall vi gör en strukturerad satsning på husläkarmodellen måste vi se över vilken effekt det har på arbetshälsan, FPA-ersättningarna och den offentliga vården.
För mig är det nämligen viktigt att speciellt äldre som oftast får förlita sig på den offentliga vården ska få en husläkare.
Det är viktigt för att trygga tillgången till personal inom vården.
För mig är det nämligen viktigt att speciellt äldre som oftast får förlita sig på den offentliga vården ska få en husläkare.
Befolkningen åldras och det är ett faktum att äldre besöker en vårdanstalt oftare än andra åldersgrupper. Därför borde just etablerandet av husläkarmodellen fokuseras på de äldre.
Tillgången på personal är viktig inom husläkarmodellen, men det finns redan olika modeller för hur man kan garantera en husläkare till exempel genom en så kallad teammodell.
Husläkarmodellen för med sig många möjligheter i sig, och det är en modell för vård som används på många håll i Europa.
För att vi ska lyckas etablera den krävs det mer diskussion om hela strukturen och finansieringen.
Förmodligen är det just det som skapar den häftigaste debatten politiskt. Hur som helst är husläkarmodellen mer än välkommen.
Här kan du läsa fler kolumner av Henrik Wickström.