Quo vadis mitt Åbo Akademi?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hösten 1963 steg jag på bussen, Satakunnan Liikenne, vid busstationen i Vasa.
Jag var ängslig, jag skulle ut i stora världen, jag skulle till Åbo, jag skulle börja studera vid Åbo Akademi (ÅA).
Lyckligtvis stod också några äldre gossar och väntade på bussen.
De kallade sig forskare vid ÅA – lät imponerande – en av dem var från grannbyn Karperö.
Jag trivdes vid ÅA.
Jag lärde mig mycket om biologi och kemi, jag lärde mig tänka kritiskt – av det har jag haft nytta hela mitt liv.
Jag flyttade med familjen till Nederländerna 1973 och hade privilegiet att få arbeta som forskare och lärare vid universitet i Leiden, ett av de mest anrika universiteten i världen.
Under hela mitt liv har jag följt med ÅA:s väl och ve och var mycket nöjd och stolt när ÅA etablerade sig i Vasa.
Jag har alltid läst Meddelanden från Åbo Akademi. Tyvärr går den troligen också i graven.
För några år sedan började sprickorna i den svenskspråkiga lärosätets fasad synas också i pressen. Rektorn måste avgå.
Sedan dess har de mörka molnen över ÅA blivit allt tyngre.
Den pågående reformen verkar närapå obegriplig, framförallt själva processen.
Nu har situationen blivit fullständigt kaotisk.
Den pågående reformen verkar närapå obegriplig, framförallt själva processen.
Ord som autoritär, elitär och trumpiansk bubblar upp.
Jag förstår att ÅA var nödgat att omorganisera.
Vid ÅA har man tydligen gjort ett annat val och följt en teknokratisk strategi.
ÅA har som ett litet svenskspråkigt universitet en närapå omöjlig, men inte omänsklig, uppgift att sköta om ett brett spektrum av undervisningsuppgifter – och forskning.
Jag har varit med om att strukturera många sparronder vid universitetet i Leiden och vet hur svårt och emotionellt det kan vara.
Trots att kvalitet var det viktigaste målet, genomsyrade den mänskliga synen vårt arbete.
Vid ÅA har man tydligen gjort ett annat val och följt en teknokratisk strategi.
Givetvis är det för utomstående svårt att greppa alla svängar i långdansen.
Men, alla skriverier, inklusive ledningens tafatta och amatörmässiga svar på frågor, talar sitt tydliga språk.
Att man har mage att lämna Vasa utan tydlig ledning i form av en dekan är oacceptabelt och djupt sårande.
Egentligen finns det bara ett uttalande: gör om, gör bra.
Tyvärr är det för sent – det har redan runnit för mycket vatten under Aurabron.
Ledningens behandling av Vasacampuset är inte bara skadligt för Vasaenhetens, men för hela akademins, framtid.
Att man har mage att lämna Vasa utan tydlig ledning i form av en dekan är oacceptabelt och djupt sårande.
Ur syn, ur sinne!
Det kan kännas obehagligt att höra – Vasa är inte längre Pampas som kan behandlas styvmoderligt av en elitär klick i Åbo.
Det kan gott hända att ni måste få dragkraft av Vasa inom några år.
Vasaregionen är ett av Finlands viktigaste innovationscenter.
Det minsta ÅA:s ledning kan göra är att återinrätta en stark ledning i Vasa.
Det kan gott hända att ni måste få dragkraft av Vasa inom några år.