Pulssis grundare Sakari Alhopuro: Min generation har orsakat miljöproblemen

Oljemålningen på medicinalrådet Sakari Alhopuros vägg är dramatisk.

– Vet du vad den föreställer? frågar han och jag svarar att det liknar en ryggrad.

Han nickar och betraktar tavlan.

– När jag var 27 var jag med om en allvarlig olycka. Jag dök med huvudet före ner i havsbottnen och två halskotor trycktes ihop. Jag låg på sjukhus länge med fixerad nacke och huvud. Jag hade tur, jag kunde ha blivit förlamad eller dött, men jag tvingades ge upp mina planer på att bli kirurg. Det var en tung tid för mig.

– Tavlan, fortsätter Alhopuro, är av en mexikansk konstnär. När jag såg den visste jag att måste köpa den. Den visar hur jag kände.

Naturintresset från föräldrarna

Alhopuro blev inte kirurg men nog läkare och, ännu viktigare, framgångsrik företagare inom hälsovårdsbranschen.

Olyckan gav honom alltså en ny möjlighet och det här – att lösningen finns i hotet – är något vi ska återkomma till i intervjun.

Jag träffar Alhopuro i en lägenhet nära det kvarter där han 1973 grundade Trädgårdsgatans läkarstation, som sedan blev Pulssi.

Vi ska inte diskutera vårdbranschen utan istället Alhopuros naturintresse och engagemang i miljöfrågor.

Intresset fick han från sina föräldrar som båda älskade naturen. Mamman samlade växter, och blev senare apotekare. Pappan samlade fjärilar och blev ingenjör inom metallurgi.

– Eftersom pappa samlade fjärilar kunde jag inte göra det samma. Jag samlade skalbaggar.

Kunde ha blivit biolog

Men det var inte allt som Alhopuro samlade på. Klasskamrater försåg honom med djurkranier som han kokade för att få bort mjuk vävnad. Kranierna använde han för att studera hur skallar växer.

Alhopuro förundrade sig över vad som styr skallarnas form och kunde ha blivit biolog. Men tanken på att undervisa var avskräckande.

– Jag trodde inte att jag skulle kunna kontrollera pojkar i ett klassrum och jag var rädd för flickor. När jag kom till Åbo hade jag först tänkt studera tandvård. Men där fanns bara kvinnliga studerande så det blev medicin.

Alhopuro blev medicine licentiat vid Åbo universitet 1973 och slutförde sin doktorsavhandling vid Helsingfors universitet 1978. Avhandlingen handlade om kraniets utveckling.

Spigg ledde till fästing

Han är en inbiten seglare, har deltagit i Gotland runt 17 gånger och är medlem i Airisto segelsällskap.

Det var när han för över 25 år sedan var vid segelsällskapets uthamn på Tjuvö i Houtskär som grunden till samarbetet med Åbo universitet i miljöfrågor lades.

Alhopuro minns att de två äldsta barnen fångade spigg från bryggan. Fiskarna hade tumörer på kroppen, så Alhopuro tog bilder av dem och sände bilderna till professor Ilppo Vuorinen på Åbo universitets fältstation på Själö.

Vuorinen sände Alhopuros fråga om vad som orsakat tumörerna vidare till sakkunniga i Jyväskylä och de svarade så gott de kunde.

Efter det lärde Alhopuro och Vuorinen känna varandra, och när Vuorinen ett tag senare bad Alhopuro om hjälp med Själös fästingproblem såg Alhopuro till att professorn och överläkaren i infektionssjukdomar Jarmo Oksi började samarbeta med fältstationen.

– Efter några år ringde Vuorinen och sa att de har 2 000 fästingar i frysen men inte pengar att studera dem. Så jag sa att jag betalar för två år. Efter två år ringde han igen och sa att nu har de 20 000 fästingar i frysen men inga pengar.

Det ledde i sin tur till att Jane och Aatos Erkkos stiftelse år 2016 donerade över en miljon euro till fästingforskningen.

Fokus på klimatförändringen

Ifjol donerade Alhopuro 1,5 miljoner euro till Åbo universitet för grundandet av tre professurer. En av dem fokuserar på Skärgårdshavet – på vattenkvaliteten, algproblemen och fästingarna – och är knuten till stationen på Själö. Den professuren tillsätts i vår.

De två andra professurerna är i biodiversitet respektive subarktisk ekologi och innehas av Ilari E. Sääksjärvi och Kari Saikkonen.

Saikkonen är verksam vid Åbo universitets fältstation i Kevo i Utsjoki där fokus är på klimatförändringens konsekvenser.

Forskning visar att under 50 års tid har medeltemperaturen i Kevo stigit med två grader, säger Alhopuro som kallar Lappland och Skärgårdshavet för sina smultronställen.

Har ett ansvar att göra något

Sedan han sålde Pulssi 2011 har han tillbringat mycket tid i norr, bland annat i Kuusamo. Det har bland annat resulterat i en fotoutställning i ryska Paanajärvi nationalparks guidecenter.

När du rör dig i naturen, vare sig det är i skärgården eller i norr, hur oroad är du för dess framtid?

– Jag är väldigt oroad. Fågelbeståndet i Norra Finland har minskat. Jag har rört mig där sedan 1964, och mycket mera sedan jag blev pensionär. Mitt intryck är att fåglarna blivit färre. Har du noterat samma?

Jag tycker den största förändringen syns i havsvattnets kvalitet.

– Jag har märkt samma. När jag var liten pojke hade mina föräldrar en sommarstuga i Esbo skärgård i Sommarö. Vattnet var klart, man kunde se tio meter ner. Sedan började staden släppa ut avloppsvatten i skärgården. Redan samma sommar såg man en skillnad. Nu ser man inte handen framför sig i vattnet.

Du har donerat mycket för att stöda miljöforskningen och -arbetet. Upplever du att du har ett ansvar att göra det?

– Ja jag har ett ansvar. Det är min generation som har orsakat miljöproblemen. Det började visserligen när jag var en pojke men vi förstod inte vad som hände. Nu måste vi investera för att vända på utvecklingen. Det finns många fler som har råd att göra något. Jag vet inte om det är bra att jag gör det så offentligt. Folk kan tro att jag har mera pengar än vad jag verkligen har. Men jag vill att kommande generationer ska kunna simma i Skärgårdshavet.

Optimist trots allt

För Alhopuro är det självklart att fosforutsläppen från jordbruket är den största orsaken till övergödningen av Östersjön, och han vill att nästa regering gör allt för att minska användningen av fosfor och stoppa avrinningen – till exempel genom mer gips eller kalk på åkrarna och genom bredare skyddszoner.

Alhopuros donationer har också gått till att kombinera medicinstudier med ekonomi vid Åbo universitet och Helsingfors universitet, och ska ses som en reaktion på att regeringen skurit i anslagen till universiteten. En sådan politik är inte bra för Finlands framtid, säger han.

Och på tal om framtiden: finländaren i gemen måste förbereda sig på att hitta en levnadsstandard som är i bättre balans med miljön och inte ett hot, menar Alhopuro. Han tror att den senaste klimatrapporten från FN öppnade ögonen för många.

Hans egna barn, speciellt döttrarna som är dykarinstruktörer och har sett nedskräpningens konsekvenser, har en dyster syn på framtiden. Själv är han mera av en optimist, just för att han ser lösningar i hotet.

Klimatförändringen har tvingat fram satsningar på ren teknik och förnybar energi och Finland är framstående inom cleantech, säger Alhopuro.

– Jag är också optimist för att dagens barn och skolelever är klokare än vad vi var.