PS: Bamse, bamse spindel...
Pargas Kungörelser intervjuade (7.5.2009) Pekka T. Lehtinen, världens kanske mest framstående spindelforskare, född och uppvuxen i Pargas.
– Väståboland är Finlands artrikaste område, helt överlägset. Här finns bland annat spindlar, grodor och ödlor som inte finns någon annanstans i landet, sade han då.
Jag tänker ofta på Pargas som Finlands artrikaste område, när jag är ute på gården i augusti och september.
Det kryper lite så där obehagligt på mig när jag tänker så.
Ibland undrar jag om vår gård kanske hör till de artrikaste områdena i ett artrikt område just när det gäller till exempel spindlar.
Jag vill helst inte tänka så, men kan inte låta bli.
För det kryper och krallar överallt.
Små spindlar och lite större. Spindlar med ränder och spindlar i grått, brunt och grönt.
Det satt en illgrön och förhållandevis stor sådan i vinbärsbusken när jag hårdhänt föste undan bladen för att komma åt de sista bären.
Den hade exakt samma färg som de allra färskaste skotten av vinbärsblad och den tittade på mig med något som kunde ha varit ljusblå ögon.
Vårt möte blev kort, mycket kort, för jag kom just då på att jag inte alls behövde några ytterligare bär.
Sensommarens rekord sitter utanför ett fönster på övre våningen. Den är helt enorm för att vara spindel med finländska mått mätt.
Hur stor den egentligen är är svårt att bedöma, för fönstret sitter så högt upp att man inte kommer åt det.
Men kroppen är minst lika stor som hålet för ett löstagbart fönsteröppningshandtag, som finns som jämförelseobjekt till höger om den här bjässen.
Den kommer punktligt på kvällen, hänger med huvudet neråt och spinner.
Dess nät är en elegant triangel som täcker en stor del av fönsterhörnet. Varje kväll är den tillbaka, samma tid, samma plats. Varje morgon är den försvunnen igen.
Den första morgonen fick jag lätt panik när den var borta. Var var den nu?
En stor jättespindel utanför fönstret är trots allt tusen gånger bättre än en stor jättespindel kanske innanför fönstret.
Kanske under min säng? Kanske i min säng?
Sådana tankar vill jag faktiskt inte alls tänka.
På kvällen var den tillbaka igen och jag blev lite lugnare.
Så länge den fortsätter att hålla sin tidtabell och återvänder till sin plats utanför fönstret varje kväll har jag lite koll på den – inbillar jag mig.
Eller kanske det är den som har lite koll på mig?
Sådana tankar vill jag helst inte heller tänka.