Problemet med terrasshuset och domstolarnas roll
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I ÅU (29.1.2020) fanns en artikel om besväret mot detaljplanen som gäller Kristinegatan 2 i Åbo.
De som har besvärat sig vill förhindra att det planerade terrasshuset byggs.
Jag anser också att ett sådant hus inte borde byggas där, men jag anser att beslutet inte bör fattas av domstolarna.
Alla de argument som besvärsställarna enligt artikeln har använt är smaksaker och handlar om ändamålsenlighet.
Jag håller med om många av besvärsställarnas argument, men eftersom den demokratiska kommunalförvaltningen har fattat ett annat beslut får jag nöja mig med det.
Dumma beslut är demokratins pris.
Vi borde diskutera frågan om den lagstiftning som vi har i dylika ärenden. Ofta blir det domstolar som löser frågor om ändamålsenlighet, som genom sättet som lagparagraferna är skrivna på har blivit juridiska frågor.
Jag antar att det här ofta beror på att lagstiftarna inte har lyckats enas om innehållet i en förordning.
Då har man skrivit vagt, det vill säga att man har fört över ansvaret på den som ska tolka lagen.
Också i det här fallet var förvaltningsdomstolen av den åsikten att det handlar om ändemålsenlighetsöverväganden, men en domare skulle ha låtit domstolen ta ställning.
Frågan är med andra ord inte klar ens för jurister utan domarnas beslut beror på deras personliga preferenser eller ställningstaganden av politisk karaktär.
Till exempel frågan om en hurudan ny byggnad som passar bredvid en gammal är ovanligt klart en fråga om smack och tycke.
En del tycker att det nya huset ska skilja sig så mycket som möjligt från det gamla, medan andra tycker att det ska vara likadant som det gamla.
Keijo Perälä
Åbo