Privatiseringens onda cirkel

”Tiderna förändras” stod det en gång i min latinbok och det stämmer.

När jag år 1983 kandiderade i riksdagsvalet för de svenska socialdemokraterna i Åboland, var arbetsmiljön en av de stora frågorna.

Idag lever vi i privatiseringens tidevarv och nu diskuteras, vid sidan av klimatskydd, flyktingsfrågor och artificiell intelligens, framför allt behovet av beskattning och i samband med det vilken verksamhet samhället, de privata företagen och den tredje sektorn ska stå för.

Privatisering har varit regeringen Sipiläs svar på många olika frågor, må det sedan gälla trafik, vård eller omsorg.

Centerns och Samlingspartiets gemensamma mål har varit att begränsa och skära ned den kommunala och statliga verksamheten, för att ge större spelrum åt privata initiativ.

Deras löften om sänkta skatter har talat till många, tills det kommit fram att man i höjda avgifteroch nya utgifter får lov att ro ut med det, man inte längre behöver betala i skatt.

Verksamhet på områden, där det av olika orsaker inte kan uppstå någon konkurrens, kallas ”monopol”.

Att samhällsägda Fortum sålde ut sin el-distribution till det internationella börsbolaget Caruna, är ett exempel på regeringens överlåtande av samhälleligt betydelsefull verksamhet till ett stort företag, som nu kan besluta om avgifter utan att utsättas för konkurrens.

Regeringen planerade också utförsäljning av vägnät och järnvägar, men hann lyckligtvis inte fullfölja de här planerna.

Orsaken till att privatisering numera fått ett dåligt rykte, beror framför allt på att små privata företag systematiskt köpts upp av större, som sedan gått in på börsen och där, till stora delar, övergått i utländsk ägo.

Ledningen för de här företagens är tvungen att satsa fullt ut på att bolagets ägare får största möjliga avkastning på sitt kapital.

Därför lånas och flyttas pengar på olika sätt mellan moder- och dotterbolag för att, med hjälp av de här transaktionerna, undvika beskattning.

Det är här privatiseringens sko klämmer och det är det här missförhållandet nästa regering måste ta itu med, hur svårt det än kan te sig i dagens globaliserade värld.

I stället för att, som hittills, bromsa EU:s försök att begränsa företagens möjligheter till skattesmitning, måste nästa regering aktivt gå in för att stöda de europeiska strävandena att se till att de stora, internationella bolagen betalar den skatt som föreskrivs i de länder, där de verkar.

Utan tillräckliga skatteintäkter kan man inte upprätthålla god samhällsservice.

Att tala för sänkta skatter är därför att tala för försämring av samhällets möjligheter att erbjuda vård, omsorg och utbildning.

En minskning av samhällets resurser skulle leda till ökade krav på tillgång till privat service, trots att det inte finns några bevis på att den skulle vara bättre än den offentliga.

Kostnaderna för sjukvården är idag relativt låga i vårt land, särskilt i jämförelse med Förenta staterna, där privatiseringen av sjukvården gått mycket långt.

Det är därför viktigt att vi håller fast vid att grundläggande utbildning, vård och omsorg erbjuds i skattefinansierad, offentlig regi för att bevara en av grundstenarna för jämlikheten i vårt land.

Gustav Wickström