Prestationer definierar inte vem du är

Nyår är ett ord som väcker tankar. Tankar om vad som har blivit gjort, men inte minst hur en har klarat av det som oväntat har dykt upp framför en. Vi blir aldrig färdiga. Att finnas till är att utvecklas. Jag ser framemot att utvecklas.

Jag avger inte nyårslöften, eftersom jag så länge har förknippat dem med prestation, ett ord som har varit centralt även detta år. Det finns stunder när jag känner mig gränslös, och denna känsla är någonting annat än pressen jag känner när jag behöver prestera. Och där kom de orden som har fastnat i mitt inre: jag behöver prestera.

Jag har många gånger känt att jag behöver prestera för att räcka till. Vem sa det? Vem sa att prestationer definierar mitt och andras värde?

Till denna fråga finns många svar. Är det vi själva som ställer krav på prestation, eller är det samhället? Personligen anser jag att vi inte lever i ett tomrum, och vi påverkas av det samhälle vi lever i. Jag anser att människan påverkas av många faktorer. Arv och miljö. Och det effektivitetsbaserade samhället, tänker jag. Jag är av den åsikten att det inte finns ett enda svar. Vad vi än tycker om detta är det viktigt att reflektera över varför vi gör de saker vi gör. Är det för oss själva eller någon annan?

I år har jag äntligen börjat inse att jag har gränser, och att det inte finns någon skam i att respektera dessa gränser. Jag lär mig den hårda vägen, och det är inte den mest hållbara. Jag blir omskakad till grunden, jag vaknar till. I år har jag varit nära bristningsgränsen, eller så har jag brustit.

Jag är stolt över mig själv och jag hoppas att du som läser detta är stolt över dig själv.

En människa ska inte tåla vad som helst och göra hur mycket som helst. Vi är alla olika i denna aspekt. Det är viktigt att medge för sig själv och andra hur en klarar av stress. Inte direkt någonting en kan ljuga om, nivån av stresstålighet visar sig förr eller senare. Jag är glad att jag har förstått vad jag behöver och inte behöver, och hur jag fungerar som människa.

Vi är värda mer än det vi gör, det värde vi producerar. Vi är värda mer än produktiviteten som samhället eftersträvar. Jag kan inte betona det tillräckligt. En blomma vissnar i fel omgivning. Samhället och det egna huvudet som om och om igen säger: ’’du räcker inte till’’. Du har alltid räckt till. Det är värt att fundera över varför så många känner press att prestera i dag. Varför så många mår dåligt. Hur ser vår omgivning ut, och skulle det vara bra att förändra den, istället för att om och om igen reducera prestationsångest och dylikt till ett individuellt problem?

Vi lever i ett samhälle där prestation värderas oerhört högt. Till det skedet att människor bränner ut sig. Visst, som individ kan en göra någonting åt saken, men hur är det när omgivningen vissnar och individen följer med i samma veva? Alla klarar inte av kraven som ställs, vare sig det är samhället eller dem själva som ställer dem.

Jag tror att jag kan vara stolt över mina prestationer samtidigt som jag tänker att prestationer inte är allting i livet. Jag har kvävts så mycket av tron att prestationer är det som räknas i livet. Jag har fallit in i den fällan, ja visst. Och jag tror att det tar längre än en nyårsafton och ett år att inse detta fullt ut.

Kring ett köksbord i Österbotten sa en vis kvinna att det inte är prestationer som definierar ens värde. Det är inte prestationer som gör en värd att älska. Det är vem du är. Det är vem du är.