Presshistoria, flerspråkighet och Nordens italienska

En person som behärskar två eller flera språk utan förhinder anses flerspråkig. Personer som talar flera olika språk flytande kallas också polyglotter. Från Wikipedia får man lära sig att till exempel påven Franciskus är en polyglott, likaså flera fotbollsspelare såsom den svenske stjärnan Zlatan Ibrahimovic. Men hur många språk kan man verkligen behärska?

Ett svar på frågan hittar man i gamla svenskspråkiga tidningar som har varit intresserade av flerspråkighet ända sedan två hundra år tillbaka.

Nuförtiden är det lätt att hitta och läsa tidningar från 1800-talet, eftersom Finlands Nationalbibliotek har digitaliserat alla gamla tidningar som har kommit ut i Finland. I Sverige erbjuder Kungliga biblioteket svenska dagstidningar i digital form från och med år 1645.

Undersöker man dessa tidningar, hittar man ett och annat – till och med om 1800-talets språkkännare. I detta sammanhang återkommer namnet Mezzofanti i svenskspråkig dagspress. Giuseppe Gasparo Mezzofanti (1774–1849) var en italiensk kardinal, filolog och bibliotekarie som var verksam i Bologna och Rom. Under adertonhundratalet blev han berömd som hyperpolyglott. Enligt tidningarna behärskade Mezzofanti tiotals olika, mest europeiska och semitiska språk och kunde också tala dem flytande.

Både svenska och finländska tidningar publicerade texter som behandlade Mezzofanti och hans fenomenala talang. Dessa texter var korta anekdoter eller berättelser som troligen kopierats från andra europeiska tidningar. Kopiering och översättning av material var en vanlig redaktionell praxis för tidningar.

Både nyheter och en stor mängd av annat material vandrade runtomkring i Europa genom tidningarnas ”klipp ut och klistra in” -metod. På det här sättet hamnade historier om Mezzofanti också i många svenskspråkiga tidningar.

Mezzofantis namn figurerade i pressen redan på 1820-talet när Åbo Tidningar presenterade honom som en sällsynt språkkännare. Enligt tidningen talade Mezzofanti ”ej mindre än trettiotvå dels döda dels levande språk”.

Under 1830–1840-talen publicerades det flera historier om Mezzofanti i svenskspråkiga tidningar på båda sidor av Bottenhavet. Ibland var det samma text som kom ut i olika tidningar, vilket betyder att tidningar återanvände samma material och kopierade texter från varandra.

I de äldsta texterna som behandlar Mezzofanti nämns det ingenting om hans kunskap i det svenska språket. Under 1830-talet rapporterade några svenska tidningar att Mezzofanti kände till också svensk litteratur och hade läst åtminstone Tegnér och Kellgren.

År 1835 berättade Helsingfors Morgonblad att Mezzofantis kunskap i svenskan faktiskt var så bra att han använde ”det stockholmska uttalet”. Just detta öra för språk och olika dialekter var någonting Mezzofanti blev berömd för. Enligt tidningar hade till exempel lord Byron testat Mezzofantis talang i engelska och kunde bara konstatera att han var suverän både i vårdat skriftspråk och i Londonslang.

År 1844 publicerade Strängnäsbaserade Samlaren i Blandade Ämnen ett resebrev från Rom. I brevet berättade en anonym svensk resenär om sitt möte med Mezzofanti: “Han tillåter alldrig att vi tala annat än Svenska, hvilket han gör som en Akademiker, och kallar vårt språk, med afseende på dess harmoni, ‘Nordens italienska’. Då han talar Danska eller Norrska, sammanblandar han aldrig accenten eller konstruktionen med den Svenska.”

Också några finska resenärer träffade Mezzofanti i Italien och kunde tala svenska med honom. Läkaren och sedermera professorn Immanuel Ilmoni (1797–1856) mötte Mezzofanti redan i slutet av 1820-talet och under 1840-talet hade också skalden Fredrik Cygnaeus (1807–1881) ett tillfälle att testa Mezzofantis språkkunskap i Rom. Senare, år 1854, skrev Cygnaeus i Morgonbladet om detta möte.

Mezzofanti dog år 1849 men hans namn levde i pressen långt efter de dagar han var verksam i Bologna och Rom. Olika historier om Mezzofanti cirkulerade i svenska och finska tidningar också under senare hälften av 1800-talet, till och med i början av nittonhundratalet.

År 1881 publicerade Aftonbladet en historia om hur Mezzofanti ursprungligen hade lärt sig det svenska språket. Enligt tidningen skedde detta redan i början av adertonhundratalet.

En resande från Sverige hade dött i Italien och lämnat en sjuårig dotter faderlös i det främmande landet. Mezzofanti hade hittat den dödes böcker, bland dem ett franskt-svenskt lexikon. Litet senare kunde Mezzofanti redan tala med den svenska flickan hennes modersmål. Samma historia publicerades också i Helsingfors Dagblad.

De svenskspråkiga tidningarna var naturligtvis intresserade av det faktum att en italiensk kardinal talade flytande svenska men visst var det också Mezzofantis oerhört mångsidiga språkkunskap som lockade intresse. Det ser ut som att Mezzofantis talang också blev större och större under 1800-talet.

I de första artiklarna som behandlade hans unika språkkunskap, talade man om 32 olika språk han behärskade. Senare blev antalet 40 eller 58 till och med 60, 70 eller 78. Mezzofantis namn var så bekant att ännu i början av nittonhundratalet kunde olika tidningar presentera en språktalang som en ”ny Mezzofanti”.

År 1911 berättade Åbo Underrättelser för sina läsare ”hur ett språkgeni lär sig språk” – språkgeniet var ”den gamle kardinal Mezzofanti”.

En förklaring till kardinalens fenomenala kunskaper tycks ha varit hans färdighet att använda olika språk bara han fick tillfälle att öva sig. Enligt tidningen hade Mezzofanti lärt sig olika språk till exempel i ett sjukhus i Bologna, där han hade varit tjänstgörande under Napoleonska kriget. Vid sjukhuset mötte han soldater från olika delar av Europa – och ville lära sig tala med alla på deras eget språk och dialekt.

De här berättelserna om Mezzofanti är bara ett enstaka exempel om dagspressens sätt att cirkulera material och lyfta fram intressanta anekdoter och historier. I forskningsprojekt ”Informationsflöden över Östersjön: Svenskspråkig press som kulturförmedlare 1771–1918” undersöker man hur pressen i Finland och Sverige har återanvänt varandras texter. Projektet är finansierat av Svenska Litteratursällskapet i Finland och leds av kulturhistoriker Hannu Salmi. I projektet är flera forskare från både Finland och Sverige verksamma.