Politiska krumbukter

Valrörelser utgår från att det politiska minnet är kort, och gör så, tyvärr, med rätta.

Under sommaren har statsminister Juha Sipilä och Centern lyft ojämlikheten som ett av nästa års riksdagsvals viktigaste teman.

Ja, det är samma statsminister och samma parti som i konkurrenskraftens och sysselsättningens namn gått åt låginkomsttagare och arbetslösa.

Och samtidigt som Sipilä lovat detta har finansminister Petteri Orpo och Samlingspartiet talat varmt om vikten av en högklassig universitets- och högskoleutbildning.

Ja, det är samma finansminister och parti som frusit universitetsindexet, spjälkat upp finansieringen och lagt den bakom diverse hinder.

Politisk retorik gör dylika krumbukter möjliga. Sipilä kan tala om ett uppnått sysselsättningsmål och Orpo om att universitets- och högskolesektorn gjorts om, gjorts effektivare.

Det politiska minnets korthet gör att krumbukterna har goda chanser att lyckas, men i slutändan kan en starkare politisk kraft vara mer avgörande: väljarnas behov av förnyelse.

Vi backar bandet till valrörelsen för riksdagsvalet 2015. Då lyckas Sipilä, nyvald partiordförande sedan 2014, övertyga väljarna till den grad att storförlusten från 2011, då Centern tappade 16 mandat, reparerades nästan helt.

Centern gick framåt med 14 mandat, och man gjorde det genom att låta den sittande regeringen sänka sig själv.

Redan ett halvt år innan valet stod det klart att Centern skulle gå framåt. Sipilä behövde inte göra mycket för att säkra framgången. Han var ett pinfärskt ansikte för väljarna att hänga sina förhoppningar på, och i egenskap av ny ordförande för oppositionspartiet Centern behövde han inte stå till svars för mycket.

Nu är situationen en annan. Sipilä har odlat sommarskägg men han är fortfarande samma statsminister. Därav krumbukterna.

Centern ligger dåligt till i gallupundersökningarna – partiet får 15,5 procent i Helsingin Sanomats senaste – och därför förlitar sig statsministern extra mycket på att det politiska minnet sviker väljarna.

I veckan har Sipilä gått hårt ut mot ”grönvänstern” (”vihervasemmisto” på finska) och beskrivit sig själv som den som städat upp efter den grupperingens politik.

Statsministern har fått mycket kritik för att ha använt ett begrepp, ”grönvänstern”, som kommer med högerextremt bagage.

Kritiken är befogad, och Sipilä har förklarat att han trodde det var ett gängse begrepp. Att han valde använda det kan vara ett tecken på att Centerns situation är pressad.

Lika graverande som ordets betydelse är att det ger en skev bild av den politik som föregått regeringen Sipilä. Av de fem tidigare statsministrarna har två varit samlingspartister (Alexander Stubb och Jyrki Katainen) och tre från Centern (Mari Kiviniemi, Matti Vanhanen och Anneli Jäätteenmäki).

Sipilä kan gott och väl stå för den nuvarande regeringens politik, men att påstå att han tvingats städa upp efter ”grönvänstern” är inte bara att förlita sig på det politiska minnets korthet, det är att förolämpa det.

Det som skiljer valåret 2019 från valåret 2015 är att det inte finns någon nykomling så som Sipilä var då.

De senaste tillskotten i ordförandeleden – De grönas Touko Aalto och Sannfinländarnas Jussi Halla-aho – valdes i fjol somras och var redan före det etablerade politiker. Någon wow-effekt är inte att vänta för någotdera partiet.

Sannfinländarna kan finna en retorisk hävkraft i det svenska riksdagsvalet i september, om det är så att Sverigedemokraterna gör bra ifrån sig. I övrigt talar den politiska cykeln för att valet 2023 blir Jussi Halla-ahos stora chans.

Klimatförändringen borde inte reduceras till en valfråga, men eftersom den också är det kommer De gröna att försöka äga så mycket av den diskussionen som möjligt.

Hur långt det bär i april nästa år är i dagsläget svårspått. Inget seriöst parti kan i dagsläget skygga för klimatförändringen, men samtidigt ska frågan balanseras med beslut som tycks peka i motsatt riktning – till exempel den om jordbruksstödet.

Det är åtta månader kvar till valet och mycket kan hända under den tiden men i dagsläget verkar kampen om statsministerposten stå mellan SDP och Samlingspartiet.

Antti Rinne kan trots allt inte göra som Juha Sipilä 2015 och hålla låg profil, även om SDP:s höga gallupsiffror i dagsläget verkar bero på väljarnas behov av förändring.

Såväl SDP och Samlingspartiet har gått hårt ut med familjepolitiska paket. Vänta er också en hård kamp om medelklassen.

Orpo har signalerat skattelättnader men kritiken från Rinne låter förstå att om så sker är de välbärgade vinnarna, på låginkomsttagares och arbetslösas bekostnad.

I sådana ordväxlingar är det all anledning att friska upp det politiska minnet.