PJÄSEN: Studentteaterns "Terra Sonalis" handlar om drömmar, sorg och arbete

Studentteatern i Åbo är tillbaka efter åren med corona och nedstängningar och tar plats med en urpremiär. Manuset är skrivet av Malin Åhman och handlingen är placerad i en verklighet som avviker en aning från vår, men har en lätt igenkännbar tematik.

Pjäsen heter ”Terra Sonalis” och utspelar sig i en tid då man kan jobba med att leda människor i drömmar, det är en upplevelse de köper. En av pjäsens huvudpersoner är en framgångsrik drömmare på ett företag, men han blir driven för hårt och försummar sin familj.

Terra Sonalis

Familjen har sorg, för Somniums hustru, Kreas mamma, har dött. Somnium flyr in i arbetet och relationen till dottern är spänd. Hans teknik är att behandla henne som ett litet barn, ge henne nya färgpennor att teckna med. Kreas kritiska kompis är lite trött på de barnsliga sysselsättningarna hon har, teckning och sagor.

Manuset lyckas väl med att förena en verklighet med en twist och ett tydligt relationsdrama. Man tänker också lätt att det kan handla om studerandes verklighet, där prestationer krävs och de personliga konstellationerna är nya och knepiga.

Personerna i pjäsen är försedda med latinskt klingande namn, Somnium (pappan), Stella (mormodern) eller Nihil et Omnia, som inte är två, utan en, och ett keldjur, kanske en katt. Saga Erlin i den ordlösa rollen är mycket övertygande.

Dialogen vispar fram latinska talesätt av och till, med djupsinne eller utan. Det skapar en mångtydig distans av ironi eller hjälplöshet, men också lite klarsyn. De inför också en viss medveten komik, som är ganska skickligt hanterad.

Föreställningen arbetar sig fram i tjugo scener som finns namngivna i programmet. Det känns som en bra lösning, och kompar de snabba scenbytena på Kårens upphöjda estrad, som mer är lämpad som musikestrad och mindre för teater. Nu får övergångarna synas.

Rollerna är ganska krävande, de är dels stiliserade och närapå karikerade, som läkaren Medica (Sam Sågfors) eller Pathia (Denise Högnäs), som vårdar Somnium efter hans sammanbrott. Han rasar ihop av stress mitt under en drömsession.

Hundra procent hemmastadd på scenen är Colin Ström, som gestaltar Versus som leder verksamheten på drömföretaget med järnhand. Ström gestaltar rollens hänsynslöshet på ett sugande njutningsfullt och lite opportunistiskt sätt – mycket bra.

Men pjäsen har inget skriva-på-näsan-resonemang om hur man viktar familje- respektive arbetsliv, utan handlar mer om att möta situationer och känslor i stället för att fly dem. Flyktbeteende står skrivet över Jesper Öhmans utspel i Somnium-rollen, det avbryts bara i drömsekvenserna.

Drömmotivet har sin genialiska placering här, för det är både flykt och sanning. Drömsekvenserna är också visuella, får en kalejdoskopisk projicering mot fonden.

De bärs också av Ida Storbackas (lägg namnet på minnet!) musik, och scenen fylls i slutepisoden av dansare som symboliskt väcks upp (i realiteten är det pappan som väcks till sin papparoll) av Krea, det är suggestivt och följdriktigt.

Krea skapas av Ida Laukkanen, som har en finstilt scenkarisma som inte behöver stora gester. Scenerna med mormor Stella, Ingrid Möller, är fint förtroliga.

Kreas kompisar, Acta och Spero, har andra tonlägen, Dastan Soran är den som rättframt säger ifrån, Disa Ceder är mer forskande kommunikativ. Av Isabella Zittings terapeut avkrävs en mer initiativrik saklighet. Hon återkommer också som drömkund, liksom ett par andra av skådespelarna.

Regissören Victoria Drugg har gjort ett gediget arbete både med helhet och de enskilda rollerna. Att arbeta med en teater av det här slaget, där premisserna (tid, pengar, spelplats) inte alltid är så gynnsamma, kräver ganska mycket is i magen och öga för vad man ska odla i föreställningen och vad som tonas ner.

Att Studentteatern är tillbaka och visar klorna så här seriöst är glädjande. Både regissör och pjäsförfattare har också vidare teateranknytning, Victoria Drugg är verksam inom Åbolands teaterskola och Malin Åhman vid Tryckeriteatern i Karis.

Återkomsten karaktäriseras också av ett tekniskt kunnande i de viktiga aspekterna sceniskt ljud och ljus. Niklas Linderoos är ansvarig för precisionen där.

Det märks att man ägnat energi åt att göra föreställningen så välproducerad som möjligt. Producenterna, Annika Mäenpää och Ingrid Möller förtjänar därför att nämnas.