PJÄSEN: Scenversionen av romanen "Jalat ilmassa" är en svidande skildring om mobbningens spår

I podiesamtalet på Stadsteatern i onsdags sa Akseli Kouki som kreerar rollen i ”Jalat ilmassa”, en dramatisering av Antti Rönkäs uppmärksammade roman, att publikresponsen under föreställningarna kan variera mycket, särskilt i skolorna där den turnerar parallellt med föreställningarna på teaterns Sopukkascen.

Det kan vara obekväma skratt och oro. Men under kvällsföreställningen som besöks av vuxna är det knäpptyst, en skarpt uppmärksam tystnad. "Jalat ilmassa" (titeln hänvisar till att fötterna, när man springer, vid vissa ögonblick svävar ovanför marken) är en svidande skildring om mobbningens spår. Berättare är Aaro, ung vuxen som precis har kommit in på universitetet. Minnena av skoltidens våld ger sig till känna – kan ibland hållas på avstånd med lugnande medel och alkohol.

Under hela sin skoltid har Aaro avstått från att berätta vad som skett. Han har levt i en parallellvärld där han och kamraterna som trakasserar honom vet vad som händer, vuxna har ingen aning. De vuxna har sina ord som de strör över allt, uttrycker försäkringar och förhoppningar och visioner. Bland barnen betyder orden inget, i alla fall inte samma som för vuxenvärlden.

En polis föreläser om att mobbning är ett brott, men berättelsens mobbare vet att de kan fortsätta utan betydande konsekvenser. Det finns en pratvärld och en reell värld, grymhetens och tanklöshetens värld. Aaro är ensam, för omvärlden blir mobbningen en hemlighet.

På scenen är Akseli Kouki också ensam. Man kunde tänka sig en annan lösning, för berättelsen har flera avgörande roller: föräldrarna, lärare, en flickvän (till slut), skolkamraterna. Mobbarna förstås. Dem möter Aaro igen på feriejobbet på hemorten. Kouki skissar alla roller i pjäsens nutid och dåtid.

I en grym scen berättar pappan att ett par kamrater står utanför och vill leka. Roligt med kompisar, eller hur? Inte ens då kan Aaro säga nej, fast han vet att han åker på stryk. Kouki åskådliggör med sin egen kropp hela förloppet, de som slår och den som blir slagen. Det kommer väldigt nära.

En polis föreläser om att mobbning är ett brott, men berättelsens mobbare vet att de kan fortsätta utan betydande konsekvenser. Det finns en pratvärld och en reell värld, grymhetens och tanklöshetens värld.

Pojken håller tyst för att inte bli utpekad, inte oroa föräldrarna. Han litar inte på att ett avslöjande skulle ha någon effekt. Lärarna har ju inte ens märkt vad som pågått, eller så har de normaliserat eller förminskat den aggression de sett. Vuxenvärlden verkar inte fatta vilket ansvar som läggs på barnet.

Den tjugoåriga Aaro som nyss flyttat hemifrån säger: ”Jag var sju när samhället skickade mig till en plats där jag blev slagen och sparkad och där man roade sig med att racka ner på mig.” Men han säger också: ”Jag vill inte ha ert medlidande."

Scenen är sparsmakad, där finns en gammalmodig pulpet som får markera skolan (och andra platser vid behov). En Europakarta står för frihetslängtan. En enkel stol är lägenheten i studiestaden, där ska frigörelsen ske, men det går inte så lätt.

”Jalat ilmassa” är kanhända mer lämpad för en vuxnare publik än för dem som lever samma fas som Aaros skolminnen. Den är en ögonöppnare för den som funderar över det som luddigt kallas ”ungas illamående”. Illamåendet kan ha långa rötter.

Scenversionen är ett samarbete mellan författaren Antti Rönkä, Akseli Kouki och regissören Valtteri Roiha. Roiha har lång erfarenhet av monologteater och stand up, nu är greppen därifrån tämjda i ett allvarligt ämne.

I jämförelse med romanen har en viss sållning av stoffet skett i pjäsen. Ingendera är förenklande eller utpekande. Att vara utsatt för mobbning slungar ut en i en ödesdiger ensamhet som det tar år(tionden) att bemästra och kompensera. ”Jalat ilmassa” beskriver vad det gör med en, närgånget utan att hamna i indignationsträsket eller fastna i självömkan. Det är en kunskap vi behöver.

Jalat ilmassa