Perspektiv i syrendoftens tid

För ett år sedan i slutet av maj knipsade jag av syrenkvistar i trädgården och cyklade med en bukett till mamma på seniorboendet. Här om dagen förde jag syrenkvistar till hennes grav.

Ett år. Så kort tid. Så lång tid. Jag lutar mig ut genom det öppna köksfönstret, den intensiva doften från otaliga lila och vita syrenblomsklasar sveper in över mina tankar om tid.

Bland mycket annat jag haft i tankarna under det första sorgeåret har jag många gånger återkommit till just tidsperspektiven.

Vissa dagar söker jag mig i tankarna tillbaka till tiden med min barndoms- och ungdomsmamma, långt före minnessjukdomen ändrade så mycket. Jag minns veckoslutens morgonmys, minutiös planering av resor, filmkvällar med nya VHS-spelaren, hur mamma lärde mig laga köttfärssås och baka kanelsnurror.

Andra stunder funderar jag på mamma som barn, hurdan var hennes vardag och vad drömde hon om? Vad berättade hon för mig om sin ungdomstid och första åren med pappa?

Tankarna sprider sig i tid, geografi och historia till mina mor- och farföräldrar, till släkt och bekanta som för mig mest är namn i anekdoter.

Att tänka på alla de här människorna och deras liv leder vidare till mig själv. Jag speglar mig själv i dem som gått före mig. Jag tänker på mitt eget liv och blir smått förvånad över att den tid jag har kvar känns som en gripbar tidsenhet.

Som åttaåring var ett sommarlov evighetslångt, som tjugoåring kändes livet evigt och valmöjligheterna tycktes på gott och ont oändliga.

Mitt i vardagsruljangsen påminner jag mig nu som femtioåring allt oftare om att inte tänka sedan, utan nu.

Jag känner mig periodvis smått fångad i vardagens rutiner och ansvarspunkter, jag kan sakna min ungdoms frihet och bekymmerslöshet just vad gäller tid.

Allt för många saker sopas hastigt undan till kategorin sedan.

Jag läste någonstans att en orsak till att barn uppfattar tiden som långsammare än vuxna är att barn lever mera i nuet.

Den som lever i nuet upplever och känner mera på djupet än den som har tankarna förankrade i gårdagen eller framtiden.

Att leva mera i nuet utan att allt för ängsligt fastna med blicken vare sig bakåt eller framåt låter nästan oansvarigt, men det kan ge ett lugn och en större förankring i både mig själv och min livskontext. Tror jag.

Jag måste öva mig på det, försöka komma lite närmare barnets levande i nuet för att påminna mig om hur det var.

Så just i dag ska jag njuta av blomdoften. Just i dag ska jag pyssla med fyraåringen. Jag ska öva mig på att göra något av allt det som så lätt slinker in på listan för sedan någon gång.

Vilka sedan vill du för din del under den här sommaren omforma till nu?

Här kan du läsa fler kolumner av Anna Edgren.