”Personer som inte är insatta i skolornas vardag tror sig veta bättre än vi som jobbar i skolorna, vilka resurser undervisningen behöver”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Var det bättre förr?
En orolig och föränderlig värld där tempot är högt gör att allt fler längtar tillbaka till en känsla av trygghet och kontroll över sitt liv.
Goda minnen dyker upp, minnen som ger glädje och energi.
Hjärnan förbiser dock det mindre goda som varit.
Dagens samhälle avspeglar sig i skolan.
Tron att skolan kan bli som förr är orealistisk.
Med nuvarande resurser klarar vi inte av att möta samhällets och läroplanens förväntningar.
Vill vi på riktigt kasta ut barn från klasserna för att sitta ensamma med sina tankar? Vill vi ha grupper där elever känner sig mindre värda?
Vi kan förbättra individanpassad undervisning, men då behöver vi bättre insyn i varje elevs behov.
Detta kräver små undervisningsgrupper, samt mer tid för planering tillsammans med speciallärare och andra.
Med nuvarande resurser klarar vi inte av att möta samhällets och läroplanens förväntningar.
Med kommande stödreform har vi nu alla chanser att få barn att känna sig som en del av gruppen där differentiering på individuell nivå accepteras och görs i klasserna.
Låt oss få de resurser som behövs, fortbildning, samundervisning och möjligheten till speciallärare i klassen.
Oroande är att personer inte insatta i skolornas vardag tror sig veta bättre än vi som jobbar i skolorna, vilka resurser undervisningen behöver.
Inför reformen har staten beslutat om en årlig tilläggsfinansiering till kommunerna.
Syftet med medlen är att skapa bättre förutsättningar för undervisningen, bland annat fler lärartjänster och mindre gruppstorlekar i undervisningen.
En uppenbar risk är att de statliga medlen inte leder till ett tillskott, att istället dras motsvarande summa av i kommunernas egen finansiering.
Oroande är att personer inte insatta i skolornas vardag tror sig veta bättre än vi som jobbar i skolorna, vilka resurser undervisningen behöver.
I politiskt beslutsfattande behövs personer med kunskap om utbildningsvärlden.
Det finns ingen quick fix som löser problemen i skolorna.
Kraven på skolan är höga, allt mer sätts in, vilket ökar markant på tempot med negativa effekter.
Fostran är hela samhällets ansvar, inte bara skolans.
Vi behöver bli bättre på att lära våra barn empati, resiliens och förmåga att lyssna på varandra.
Genom att bygga motivation och framtidstro hos våra barn är chansen större att lyckas med inlärningen.
Vi behöver våga sänka tempot och bättre prioritera det som är väsentligt.
Förändringen börjar med oss vuxna, hur vi talar och beter oss i den föränderliga världen.
Vi har alla ett ansvar att vara goda förebilder och ge våra barn möjlighet att utvecklas och hitta sig själva.
Tillsammans kan vi bygga en tryggare värld!