”Person och institution”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
ÅU:s läsare har den senaste tiden fått blicka in bakom kulisserna vid Åbo Akademi. Det är viktigt att media tar på sig uppgiften att genom reportage, intervjuer och ledare kritiskt granska våra större institutioner. Vi läsare har mött bilden av en närmast demonisk rektor som utövar ledarskap på ett sätt som plötsligt försämrat vardagen vid ÅA.
Sedan början av 1970-talet har jag aktivt följt med ÅA (under senare år som fackligt aktiv professor och ordförande för universitetskollegiet). Vad som i detalj timat sedan jag gick i pension för sex år sen känner jag inte till. Men bilden som nu målas upp vill jag ändå nyansera. Den som varit med länge har svårt att se att dagens situation skulle vara väldigt unik, eller att den kunde bero nästan enbart på valet av ny rektor för drygt två år sen.
Missnöjet med högsta ledningen vid ÅA är inte något nytt. Men under olika rektorer har ett pyrande missnöje kunnat gälla olika saker. Som i de flesta större organisationer har det ofta funnits grupper som känt sig felaktigt behandlade. Samtidigt har andra haft övervägande positiva erfarenheter. Kanske det är fallet också nu?
En rektor fungerar inte heller i ett vakuum. Emma Strömberg pekade i en mycket läsvärd kolumn i ÅU (1.10.2021) på att dagens läge vid ÅA, liksom vid andra universitet, inte kan knytas enbart till person.
I likhet med Strömberg tror jag att ”boven i dramat” i första hand står att finna i den nya universitetslagen 2010. Då frångick man ett tidigare kollegialt styre av universiteten. I stället bäddade man för en stark ledare. Rektor skall fungera ungefär som en vd i ett aktiebolag med stora maktbefogenheter, ansvarig endast inför styrelsen.
Enligt lagen 2010 är det i sig inte konstigt att rektor agerar mer eller mindre enväldigt. Det är tvärtom det som lagen förutsätter att hen skall göra.
En tredje part, ett universitetskollegium, skall visserligen fungera som högsta kontrollinstans. Men kollegiet ges väldigt otydliga och små möjligheter att faktiskt ingripa. Att döma av rapporteringen har det nuvarande kollegiet gjort vad det kunnat.
Enligt lagen 2010 är det i sig inte konstigt att rektor agerar mer eller mindre enväldigt. Det är tvärtom det som lagen förutsätter att hen skall göra. (Jag har i en deckare några år innan den nuvarande rektorn tillträtt skrivit om vad som kunde tänkas ske i ett fiktivt ÅA – följden av lagen från år 20l0 blir där ond bråd död.) Vill man faktiskt gardera sig mot starka rektorer som ”handlar fel”, vilket jag tror är viktigt, måste man därför på sikt arbeta för att omforma lagen.
Inom ramen för gällande lag kan en klok ledare använda sin starka ställning så att alla som arbetar vid universitetet, såväl undervisande, forskande, administrativ personal som studerande på olika nivåer, känner sig som uppmärksammade delar i en helhet som gemensamt arbetar för målet: ett framgångsrikt (i ÅA:s fall finlandssvenskt) universitet. Och en klok styrelse försöker väl på allt sätt stöda sin rektor i en sån policy. – Men styrelsen kan också vara förblindad av dagens fokus på yttre och synliga resultat som omedelbart kan omräknas i pengar. I det fallet kan förstås resultatet bli en allt mera demonisk ledare bakom rektorsbordet.