Papporna har ett sämre utgångsläge

Ett stort tack åt hen som vidareutvecklar och belyser problematiken kring skilsmässor i ÅU 30.5.2018 med rubriken “Inte alla pappor vill träffa sina barn”.

Problemet som hen beskriver känns dock lite väl precist, ensidigt generaliserande och anklagande mot pappor (“Nu berättar jag hurudan verklighet många lever i”) och som taget från ens eget eller från en nära bekants liv.

Det jag gillar mest i hens insändare är slutklämmen:

“Att föräldrar skulle kunna sätta sina konflikter åt sidan så pass mycket att barnets bästa får stå i centrum, inte att hatet gentemot den andra föräldern tar över så att barnet blir lidande och måste ta straffet”.

Tyvärr är det obestridlig fakta att papporna oftast har ett sämre utgångsläge i en skilsmässotvist. Mammorna kan därmed tyvärr ibland upplevas bestraffa pappan med att ensidigt diktera villkoren i en skilsmässa och i värsta fall utesluta pappan från barnets liv, vilket i ett fall där pappan skulle vara villig och kapabel till att dela på vårdnaden eller att träffa barnet regelbundet är en stor livstragedi som barnet och pappan kan få lida av resten av livet.

En mamma som utan anledning utesluter pappan från barnets liv kan få ett bittert barn som i vuxen ålder kan anklaga mamman för att hen inte har fått träffa sin pappa under uppväxttiden.

Tyvärr så kan man inte få tillbaka den förlorade tiden som man som barn kunde ha fått tillbringa med sin pappa och nu pratar jag utgående från egen erfarenhet.

Kyösti Kurvinen

En lycklig pappa