Paket och förhandlingskultur

Jo, det är sant att man i förhandlingar ofta måste pruta på sina krav, men prutmånen måste bygga på vad man vet om förhandlingssituationen, om motpartens egentliga smärtpunkter och hur den politiska stridsfrågan kommer att utvecklas efter förhandlingarna.

Vi fick ett skolexempel på hur det här fungerar i samband med det stora europeiska coronahjälppaketet. Jag är någorlunda övertygad om att ingen riktigt trodde på att slutresultatet skulle se likadant ut som kommissionens ursprungliga förslag på 500 miljarder i stöd och 250 miljarder i lån.

Många låtsades tro på det och minst lika många ville av ideologiska orsaker framhålla att just den här fördelningen var den nästan enda möjliga. Det fanns alltså från första början också en ideologisk aspekt i frågan.

Utgångsbudet på 500 miljarder stöd skapade en illusion, som nu i efterhand kommer att användas av den italienska populistiska ytterhögern för att påvisa hur osolidariska de nordliga länderna är.

För dem är det praktiskt att minimera och glömma bort att också 390 miljarder är en ganska betydande penningsumma. Samtidigt blev det omöjligt att granska varför coronadödsfallen i en del länder steg till ganska fruktansvärda siffror. I besvärligt stor omfattning berodde de höga dödstalen på dålig förvaltning, som nu i efterhand också kommer att påverka förvaltningen av hjälpmedlen.

För att undvika att det hela landade riktigt fel har vi i parlamentets förberedande arbete försökt införa villkor, som i bästa fall styr fördelningen till en återuppbyggnad som inte enbart gjuter nytt liv i gamla strukturer utan förvandlar dem till mera moderna och klimatanpassade.

Den sortens villkor införde vi redan i paketet kring den så kallade Juncker-fonden och den efterföljande lagstiftningen om investeringsprogrammet Invest-EU. Men det är ingen hemlighet att villkorligheterna inte hälsas med jubelrop. De begränsar en bristfällig förvaltnings rörelsefrihet.

Förhandlingar blir inte heller lättare av det europeiska rådets enhällighetskrav. Det skapar möjligheter till politisk utpressning och eftersom utpressning i normala fall är någonting kriminellt finns det en viss inbyggd logik i att det är förhandlingskohortens värstingar, som utnyttjar möjligheten.

Det här är samtidigt frågor jag själv ställs inför. Jag leder min politiska grupps förhandlingar om klimatlagen och i gruppen finns det många och lite motstridiga åsikter om hur den här slipstenen borde dras. Och jag kan ge ett praktiskt exempel.

Den mest omstridda frågan handlar om var nivån på koldioxidnedskärningarna ska läggas 2030. I procentsatser finns det allt från 50 till 70.

Vi vet att vi efter förhandlingarna kommer att landa på 55 procent, men vi vill samtidigt ge en signal om att 55 egentligen ligger lite under den nivå Parisavtalet förutsatte. Men vilken siffra ger rätt signal?

Jag är den tråkiga realisten som säger att 60 duger.

Nils Torvalds,

Ledamot av Europaparlamentet SFP/Renew Europe