På väg hem
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Min barndoms landskap i en förort i Åbo minns jag som idylliskt eller åtminstone bekymmerslöst. Uppväxten utspelade sig på den tiden då varje ledig stund tillbringades utomhus och tillvarons horisont – och därmed hela världen – utgjordes av det egna höghusområdets råmärken. Bubblan erbjöd en trygghet vars gränser endast utmanades av sporadiska fälttåg till den närliggande bensinstationens spelautomat, eller av upphaussade hockeymatcher mot granngårdens pojkgäng.
Jag hade ännu inte nått tvåsiffrig ålder när en flyktingfamilj bosatte sig i kvarteret. En fader hade med sin familj flytt krig och elände och landat i grannhuset. På våra breddgrader var det ovanligt, i alla fall vad jag kan minnas, varför även detta var ett möte med den värld som låg bortom den sedan tidigare bekanta. Ett av de nyinflyttade barnen var i samma ålder som jag själv och kom med tiden att ingå i umgängeskretsen. Det skedde knappast över en natt eller friktionsfritt. Flykten hade satt sina spår och att smälta in i ett redan helgjutet pojkgäng bar på egna utmaningar. Antagligen var även vi på mottagarsidan på vår vakt, duktig som man är redan som barn att identifiera det främmande.
Min väns förutsättningar för att ”lyckas” i livet – vad det än må innebära – var alltså knappast optimala. Den giv han blev tilldelad var inte den bästa. Den redan traumatiska uppväxten åtföljdes bland annat av utmaningar i skolan. Mycket förlorat skulle tas igen, och att göra det på ett främmande språk – finska dessutom – gjorde knappast processen enklare.
När hans far för några år sedan gick bort, var det svårt att utifrån inte se det som ytterligare en i raden av prövningar. Onekligen var det ett hårt slag för min kompis. Ändå kommer jag alltid att minnas hur han beskrev sin pappa när jag talade med honom strax efter dennes bortgång: ”Det var han, pappa, som förde mig hit.” Mitt i sorgen förmådde han med avundsvärd klarsyn sammanfatta faderns ovärderliga betydelse. Tänk att få minnas någon på det sättet. Tänk att få ha betytt det för någon.
Trots de uppenbara motgångarna är det långt ifrån ett sorgligt livsöde jag ser när jag tänker på min vän. Tvärtom är han någon jag på många sätt kan imponeras av, och hans berättelse är en från vilken många livsvisdomar kan härledas. Den handlar bland annat om att ta sig fram trots ofördelaktiga omständigheter, om att inte kasta in handduken och om hur stor skillnad det gör att försöka se ljusglimtarna när livet går i moll.
Som teolog kan jag heller inte låta bli att konstatera att det också är ett livsöde som påminner om den kristna frälsningshistorien – den som i korthet handlar om hur ett ursprungligt välstånd övergår i nederlag för att slutligen återupprättas.
Intrigen återfinns i enskilda bibelberättelser men utgör även hela Bibelns grundläggande berättelsestruktur. I den berättelsen är alla människor flyktingar, på resa från en tumultartad tillvaro mot det som beskrivs som det himmelska hemlandet.
Den som leder oss på den färden är vår himmelske far som säger om sig själv: ”Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.”