På söndag står Europa inför ett nytt ödesval – "Macron spelar ett spel med väldigt höga insatser"

I Finland har merparten av media-analyserna om följderna av resultatet i Europaparlamentsvalet handlat om fördelningar av topposter inom de europeiska institutionerna.

Som det ser ut nu, kommer Ursula von der Leyen föreslås fortsätta som ordförande för kommissionen, Antonio Costa bli ordförande för det Europeiska rådet och Kaja Kallas bli unionens höga representant i utrikes- och säkerhetspolitik.

Det är i skrivande stund fortfarande oklart vad den italienska ytterhögern och ECR-gruppen i form av Georgia Meloni kommer att kräva eller få.

Men det händer även annat till följd av valet, som har ännu större betydelse för Europas framtid än vem som sitter på vilken toppost. En intressant och viktig följd av EU-valet är det franska riksdagsvalet, vars första omgång går av stapeln denna söndag.

Frankrikes president Emmanuel Macrons parti, som i Europarlamentet ingår i den liberala gruppen Renew, förlorade stort i EU-valet medan högerextrema Rassemblent National (fd. Front National) vann med över 30 procent av rösterna.

Macron reagerade genom att utlysa ett nytt parlamentsval med bara några veckors varsel. Han spelar ett spel med väldigt höga insatser.

Frankrike är ett av Europas största länder och ett av EU:s centrala medlemsländer. Det högerextrema RN har haft ett växande understöd under en längre tid, som nu nådde nya höjder i EU-valet. Macron har motiverat utlysandet av valet med att han nu vill ”tvinga” fransmännen att välja och på riktigt ta ställning till om man vill att extremhögern ska styra landet.

Enligt vissa analyser räknar Macron med att även om RN skulle vinna valet, så antar han att de inte skulle få en majoritet i parlamentet. En RN-seger kunde sålunda innebära att de blir tvungna att bilda regering utan en majoritet i parlamentet, och med Macron som skulle sitta kvar som president med stora maktbefogenheter.

Macrons tanke är att han därmed ska kunna ta ”luften ur” extremhögerns understöd i god tid innan presidentvalet 2027, genom att tvinga dem att sitta vid makten men utan möjligheter att genomföra stora reformer.

Riskerna med denna strategi är enorma. I Finland har vi sett hur de som får betala priset för samarbetet mellan den traditionella högern och ytterhögern inte är Samlingspartiets väljare, utan de fattigaste och mest utsatta i samhället, samt invandrare och olika minoritetsgrupper.

När man säger att det bästa sättet att motarbeta ytter- och extremhögern är att ge dem makt, tar man oftast inte ställning till vem som får betala priset för denna strategi. Det är minoriteterna och de som redan färsigt har det svårast. Det har vi verkligen fått erfara i Finland.

Macron gjorde även en annan stor missbedömning i sitt riskabla spel. Macron räknade med att hans eget parti skulle stå som det centrala alternativet till extremhögern, men nu är det istället den rödgröna vänstern som är den politiska kraft som utmanar extremhögern under parollen den nya folkfronten.

Macron räknade inte med att vänstern, de gröna, kommunisterna och socialdemokraterna skulle kunna förenas till en gemensam folkfront med ett gemensamt regerinsgprogram för de första 100 dagarna och gemensamma vallistor.

Men det gjorde de, och nu är det en väldigt liten marginal mellan den rödgröna folkfronten och extremhögern i de franska opinionsmätningarna. Macrons parti ligger klart under.

Detta påvisar dels hur stort missnöjet är med Macrons politik, och dels hur de moderna rödgröna partierna och politiska rörelserna vinner mark med alternativ som kombinerar sociala och ekonomiska rättigheter med respekt för de mänskliga rättigheterna.

I det franska valsystemet har parlamentsvalet två omgångar. Om ingen kandidat fått en tillräckligt stor majoritet i första omgången, är det de två toppkandidater som fått flest röster samt eventuella andra kandidater som fått mer än 12,5 procent av rösterna i den första omgången går vidare till en andra omgång, där en representant slutligen blir vald i varje valkrets.

Det innebär högst sannolikt att valet i många valkretsar kommer att stå mellan den rödgröna folkfronten och extremhögern. Den stora frågan är då vad Macron kommer att göra, och hur han kommer att uppmana de franska väljarna att rösta. För tillfället är analysen att han inte kommer att ta ställning mellan den rödgröna folkfronten och extremhögern.

Om det är fallet, uppvisar han en häpnadsväckande nonchalans inför de risker den högerextrema politiken för med sig samt sitt eget agerande som utlysandet av nyval innebär. Priset för den nonchalansen får i så fall tyvärr alla de utsatta grupperna i samhället betala för.

Här kan du läsa fler kolumner av Li Andersson.