På räls genom Sibirien

Att resa ger perspektiv på den egna tillvaron och är därför både nyttigt och nödvändigt. Det konstaterade ännu en gång vår grupp på nio personer som i juni tåg tåget från Moskva till Vladivostok, över Ural och genom Sibirien till Vladivostok vid Stilla havet.

Den transsibiriska järnvägen – med sina 9300 kilometer den längsta i hela världen – har sedan den färdigställdes 1916 fascinerat resenärer från hela världen.

På den transsibiriska järnvägen är vägen minst lika viktig som destinationen. Det finns människor som stiger av tåget bara en eller två gånger under färden som tar sju dygn genom åtta tidszoner, eller rentav avlägger rutten i ett sjok.

Detta skulle jag inte rekommendera även om jag kan hålla med om att upplevelsen av att röra sig genom tid och rum har en existentiell sida. Personligen tyckte jag ändå inte själva tågfärderna var särskilt intressanta. Landskapet under de fyratusen första kilometrarna är ärligt talat enformigt. Skog och oändliga sumpmarker – föga spännande för oss finländare som bor i samma vegetationszon.

Enformigheten avbryts endast av byar, övergivna och levande, en enstaka åker här och där och enorma övergivna industrianläggningar som då växtligheten tagit över dem börjat få ett estetiskt värde. Flera tankar ägnas de finländare som den ryska regimen på 1800-talet deporterade till dessa regioner i Sibirien.

Om regionen känns avlägsen idag, i de moderna kommunikationernas tid, är det svårt att föreställa sig hur långt från hembygden dessa människor i praktiken befann sig i en tid då inte ens järnvägen existerade.

Öppnare blir landskapen ungefär halvvägs efter Krasnojarsk. Då bjuder det in till timme efter timme av nästan hypnotiskt stirrande på berg och dalar och de ofantliga floder som ringlar sig genom Sibirien, med mytiska namn som Ob, Jenisej, Lena och Amur.

Som en höjdpunkt framträder Bajkal-sjön, världens djupaste sjö som med sin längd på över 600 kilometer innehåller ca en fjärdedel av hela jordklotets sötvatten på jordklotet.

Färden ger också en åskådlig inblick i den funktion som järnvägen har som livsnerv i det vidsträckta landet. Banans betydelse materialiseras i allt som omger den: pampiga stationsbyggnader som kan liknas vid palats, enorma administrationsbyggnader och järnvägsarbetarnas egna kulturpalats. Därtill konkretiseras betydelsen i den stora mängd passagerartåg och till synes oändliga kilometerlånga godståg som man möter och passerar dygnet runt.

Samt i den yrkesstolthet med vilken personalen, från konduktörerna till tågkocken som tillreder maten från början till slut, bär sina stiliga uniformer. Konduktören håller passagerarna i sin egen vagn i tukt och ordning, men ser också till att de trivs och är säkra – och att den nyfikna turisten inte irrar sig för långt från tåget på mellanstationerna.

Då det enda ekonomiskt rimliga sättet att ta sig från en del av landet till en annan är att ta tåget, i vissa fall i flera dygn, skapas en särpräglad tågkultur som styrs av både skriva och oskrivna regler. Det som förvånar är att livet på tåget är slående disciplinerat och dämpat.

När konduktören släcker lampan i vagnen för att markera att det är natt tystnar den verkligen – även i tredje klass där ett femtiotal passagerare sover i öppen vagn. Ett undantag utgör de berusade huliganer som tidvis utmanar ordningen och söker oönskad kontakt inte minst med utlänningar, som även i det fallet beskyddas av personalen.

Respekt väcker i sin tur tågens punktlighet. Här är tidtabellerna inte ungefärliga utan absoluta; på den 9300 kilometer långa färden upplever vi en enda försening som snabbt körs igen.

Ett mikrokosmos av livet i landet representerar medpassagerarna som dygnet runt stiger av och på de tiotals hållplatserna längs banan. I sin kupé kan man råka man på karaktärer av de mest varierande slag. En mormon och en rolig gubbe som nyfiket men vänligt bombarderar den udda utlänningen med frågor om allt mellan himmel och jord – även med personliga frågor som man i Finland knappt ställer människor man känner väl.

En grupp soldater på väg till eller från stationeringsort, en mamma med dotter som reser tre dygn enkel väg för att hälsa på föräldrarna eller en grupp uppsluppna ungdomar som triumferande utropar ”vi åker hem!” när tåget rycker till och rullar iväg från stationen.

Att efter nitton dagars resa vakna upp på midsommaraftonens morgon och se Stilla havet utanför tågfönstret var en känslosam upplevelse. Efter midsommar i Vladivostok, en stad med ett fantastiskt läge som till sin atmosfär och arkitektur framstår som slående europeisk, reser en del av gruppen hem via Sydkorea och Seoul.

Också här förses vi med perspektiv på vår egen tillvaro. Efter några dagar i ett tätt bebyggt metropolområde med 25 miljoner invånare, i en tryckande fuktig hetta, kommer jag inte på en tid att låta mig irriteras över Åbo-värmen eller trängseln vid Aura å som sommartid försvårar mina lugna cykelfärder

Johanna Wassholm