Överflödets och torftighetens mekanismer

Som boende i Åbo centrum kan jag ibland drabbas av ett slags välfärdsskam över det stora serviceutbudet i vissa nischer. Små livsmedelsaffärer, frisersalonger och privata hälsovårdsföretag finns i varje gathörn; mataffärerna med generösa öppettider och hälsovårdsföretagen med snabb tillgång till tjänster för den som kan betala.

Det är en skamkänsla som inte hjälper dem som bor i glesbygden och har tiotals kilometer till närmaste livsmedelsaffär, eller är hänvisade till en hälsocentral med begränsat serviceutbud, men det hjälps inte jag ibland undrar över konstigheterna i lagen om utbud och efterfrågan.

När det gäller tillgången till dagliga förnödenheter i centrum har affärskedjornas kapplöpning i att öppna nya kvartersbutiker lett både till en förtätning av servicenätet och till en uttunning av sortimentet av varor. Det går att köpa pasta, mjölk, färdigmat, smoothies, pappersnäsdukar och billigt kaffe i pappmugg på allt flera ställen dygnet runt, medan andra vardagliga inköp kastar ut kunden i en okänd omloppsbana.

Försök köpa ett vanligt rivjärn i Åbo centrum, eller en låda spik, eller rätt sorts dammsugarpåsar, eller lite mer avancerat mjöl för brödbakning. Marknadskrafterna har inte tänkt att du ska köpa sådant i centrum, utan söka dig till hypermarketarna några kilometer bort, eller till zonerna med bygg-, elektronik- och inredningsvaruhus vid någondera kommungränsen.

Jag skulle inte ha tänkt på svårigheten att få tag på rivjärn i centrum, men förra sommaren behövde jag ett och gick en resultatlös runda genom centrums mataffärer och diversebutiker, för att till slut hamna i en specialaffär för hushållstillbehör.

Rivjärn hörde till sådant brukade finnas i ett hörn i de flesta mataffärer, tillsammans med slevar och osthyvlar och andra hushållssaker. Så är det inte längre. Uppföljningen av lagerhållningen i småaffärerna är benhård och varor som inte cirkulerar tillräckligt snabbt plockas bort. Inte heller i specialaffären salufördes vanliga rivjärn, men i min uppgivenhet blev jag till slut ägare till en dyr och skrymmande tingest som av försäljaren beskrev som rivjärnens Rolls Royce.

Näthandeln är en av bovarna i dramat till att varuutbudet i affärerna blivit torftigare. När det gäller att sända och hämta ut paket råder överflöd. Det finns många olika firmor som hjälper till att transportera det folk nu köper på nätet, och en uppsjö av kvartersbutiker som behändigt lämnar ut paket till kunder som samtidigt kan köpa pasta, smoothies, pappersnäsdukar och billigt kaffe i pappmugg.

Däremot har det blivit allt svårare att hitta en helt vanlig brevlåda. En sådan där orangefärgad, med en lucka där man kan stoppa in ett brev eller kort med frimärken på och få försändelsen vidarebefordrad till Ekenäs, Utsjoki eller Göteborg inom rimlig tid, om ni kommer ihåg.

Det är bra att det finns sökfunktioner på nätet för att lokalisera postlådorna, för de ligger sällan där man minns att de låg. Postlådorna töms inte heller sent på eftermiddagen som man vill minnas att de brukade tömmas, utan ibland tidigt på förmiddagen. Vilket lägger ytterligare timmar till snigelpostens långsamma färd genom landet för den som inte är alert, vilket leder till att ännu fler går över till telefon, e-post och elektroniska underskriftstjänster, vilket leder till att det på sikt blir ännu glesare mellan brevlådorna.

För marknadskrafterna är vi själva, men det är inte alltid lätt att förstå alla överflödets och torftighetens mekanismer.

Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.