Osynliga barnet

”När jag var barn tänkte jag av någon anledning att om jag blev bättre i skolan eller om jag hjälpte till mer hemma eller om jag inte var besvärlig skulle allt bli bättre. Att föräldrarna skulle bli glada och må bättre. Att man inte längre skulle behöva vara rädd hemma och att vi skulle göra trevliga saker tillsammans. Jag var den snälla och känsliga. Jag var egentligen osynlig.”

Så här berättade en ung vuxen som satt framför mig i en röd stol med slokande axlar och tårar i ögonen.

Hen hade kommit för att träffa mig som är anställd inom anhörigorganisationen för psykisk ohälsa och missbruk för att få hjälp när hens egna krafter hade tagit slut.

Studenthälsovården hade tipsat hen om att man kan få hjälp och stöd av andra i samma situation via oss. Att man kan få känna att man inte är ensam. Att det finns andra som vet hur det känns när en nära person är mentalt sjuk eller missbrukare.

Forskning visar att var fjärde minderårigt barn lever i en familj där en eller flera av föräldrarna har mentala problem eller missbruk (Finfami ry.) Av dessa minderåriga behöver för många klara sig själva.

Jag jobbade tidigare för en organisation som erbjöd stöd till unga vuxna som upplever att en anhörig lider av psykisk ohälsa eller missbruk.

De här modiga unga och unga vuxna som jag mötte på mitt jobb berättade en efter en samma sorgliga berättelse om hur de upplevde att de var totalt ensamma i situationen.

Hur de hade önskat att någon hade frågat hur de mår och frågat ännu en gång. Att svara på frågor kan vara mycket lättare än att börja berätta själv om den svåra situationen.

Många berättade för mig att skam eller rädsla hindrade dem från att prata om nära personers problem och därför borde man kunna få hjälp anonymt också inom den offentliga hälsovården. Det skulle kunna göra det lättare för en att be om hjälp.

”En gång när jag var barn berättade jag för en myndighet att jag var rädd hemma. De reagerade inte, de tog det inte seriöst. Efter det sa jag inte till någon vad som hände hemma förrän nu då jag är 26 år och bor ensam. Mitt liv skulle ha kunnat bli väldigt mycket bättre, om någon hade hört och sett mig då.”

Det är vår plikt som vuxna att bry oss och fråga – och fråga ännu en gång efter det första ”helt okej” svaret. Det är vår skyldighet som vuxna att se och lyssna på alla barn nära och långt borta. Inget barn får förbli osynligt.

Vår plikt som beslutsfattare är att se till att det finns hjälp och stöd för de med psykiska problem och missbruksproblem över hela Finland. Tillräckligt och vid rätt tidpunkt.

En förälder med psykisk ohälsa ska inte automatiskt betyda att barnets barndom är oskyddad och dålig. En förälder som kämpar med psykisk ohälsa kan vara en lika bra och kärleksfull förälder som vem som helst.

Att få hjälp och stöd är ofta avgörande för föräldrarnas, barnets och hela familjens välbefinnande. Vi måste bryta de myter som fortfarande är rådande i vårt samhälle och uppmuntra och stödja istället för att skylla och kritisera.

Ingen av oss – ingen – kan veta vad livet kommer att ge oss eller när våra egna krafter tar slut.

Det är väldigt viktigt att komma ihåg att vuxnas vardag är våra barns barndom. När vuxna får tillräckligt stöd i tid för att hantera sina utmaningar finns det utrymme för barn att vara barn – att leka, skratta och lita på livet. Och inget barn blir osynligt.

Sofia Virta

Riksdagsledamot (De gröna)