Ord vi nästan förstår

Likgiltig.

Godtycklig.

Märkvärdig.

Under ett läsår går jag igenom en stor mängd skriftliga inlämningsuppgifter och tentamenssvar. Studenter skriver bättre än de strängaste språkpoliserna påstår, men en textmassa på hundratusentals ord ger en god bild av vilka delar av svenska språket yngre skribenter har svårt med.

Min bokföring är inte exakt, men under de senaste åren har de tre adjektiven i början – likgiltig, godtycklig, märkvärdig – dragit till sig min uppmärksamhet. Förvånansvärt många använder orden på ett sätt som avslöjar att de bara nästan förstår vad de betyder.

”Kommundirektörsmodellen och borgmästarmodellen är likgiltiga alternativ för att organisera den högsta ledningen i en kommun”, skriver någon. Enligt Svensk ordbok (SO) betyder likgiltig ”helt ointresserad” eller ”som inte förmår väcka något intresse”. Av sammanhanget gissar jag att skribenten menat att kommundirektörsmodellen och borgmästarmodellen är likvärdiga eller jämbördiga alternativ för att organisera den högsta ledningen i kommunen.

”Statsministern presenterade ett godtyckligt kompromissförslag som alla regeringspartier var nöjda med”, skriver någon annan. Jag antar att avsikten var att säga att kompromissförslaget var godtagbart. Godtycklig betyder slumpmässig. ”Random”, för att uttrycka mig så att ungdomen säkert förstår.

”Det finns märkvärdiga skillnader i befolkningsutvecklingen mellan landskapen i Finland”, läser jag i en annan uppgift och drar slutsatsen att skribenten avsett uttrycka att skillnaderna i befolkningsutvecklingen är betydande eller märkbara, inte att de är underliga eller egendomliga.

I kollegiet läser vi ibland upp valda guldkorn ur studenttexterna, också för att få en samlad bild av vad som är svårt och behöver förklaras bättre. Jag märker att vi reagerar olika starkt på felanvända ord och uttryck. Där en av oss skälver av indignation säger någon annan ”nåja, så kan man kanske också säga”.

Själv har jag särskilt svårt att hålla mig för skratt inför felanvändning av ordet ”märkvärdig”. Det beror förmodligen på mina farföräldrar.

”Märkväädit”, sa min farfar som var från Esse. ”Merrkkveerdit”, sa min farmor som var född i Karleby. När de sa så betydde det att något eller någon verkligen utmanade gränserna för vad som de ansåg passande. Som att gå in i ladugården iklädd balklänning eller att hissa upp cykeln i flaggstången.

För att bli en kompetent språkanvändare behöver man använda språket ofta och mångsidigt. I examinationsuppgifterna iakttar jag studenterna kliva runt i det formella språket, ungefär som Emil i Lönneberga gick runt i prostens galoscher, samtidigt mumlande ”sålunda” och ”yttermera”. När studenter använder ord och uttryck de bara nästan förstår, bottnar det ofta i en ängslan för att inte framstå som tillräckligt akademisk och sofistikerad. Genom att strö in ord som likgiltig, godtycklig och märkvärdig på lämpliga ställen i texten vill de signalera att de förstår spelet.

Det är i och för sig inte så farligt om något adjektiv i en övningsuppgift blir fel ibland, men eftersom vi utbildar människor som i sitt kommande yrkesliv ska skriva formella beredningstexter och exakta myndighetsbeslut, är det viktigt att signalera att ord faktiskt betyder något.

Ett enkelt ord både skribenten och läsaren förstår är tio gånger av tio ett bättre val än ett abstrakt ord man förstår bara nästan. Det är trots allt en viss skillnad på ett godtyckligt och ett godtagbart kompromissförslag.

Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.