Öppet brev till Patrik Nygrén

Tystnaden är bruten, hur är det med tystnadskulturen? I två år har vi lyssnat på samma liturgi: Inget fel i ledningen, inga förbättringar i ledarskapskulturen behövs. Paula Sundqvist, Heidi Ulriksson eller Peter Lindroos har trots den överväldigande kritiken inte sett sig tvungna att uttala sig.

Vi tror inte att försvaret av dessa personer gör dem en tjänst, snarare tvärtom. Dessa chefer sitter på höga poster med höga löner på grund av det ansvar och det ledarskap de är tilldelade och till deras skyldighet hör att förklara orsakerna till den rådande situationen.

I dag figurerar Pargas i alla medier och vår stads rykte som arbetsgivare är kört i botten. Ändå verkar ingen av cheferna att idka självrannsakan, ingen ursäkt har uttalats, ingen ödmjukhet har märkts. Inte heller stadsdirektören som valts att ansvara för vår stad och dess invånare visar sig ha insett krissituationens bredd och följder.

Att allt fått fortgå så här länge beror på att det kring Pargas ledning verkar finnas en inre krets som fungerat som skyddsnät. Strategin hos den är att tiga och tystnaden är ett mycket starkt ställningstagande. Det bådar inte gott för framtiden, i synnerhet som hela social- och hälsovårdssektorn är utsatt för liknande problem och bristande ledarskap.

Inkompetens och gammaldags ledarskapskultur har förutom socialarbetarnas flykt även tärt på stadens skattepengar. Det satsades till exempel stora summor på Kikaren och då den nu är utan personal kommer statens straffavgifter till staden för de långtidsarbetslösa att bli betydande. Att helt satsa på köptjänster inom barnskydden blir också kostsamt. En uträkning av de extra utgifterna torde stadens revisionsnämnd kunna kräva, men de egentliga kostnaderna kommer aldrig helt att kunna beräknas: vad kostar ett misslyckat omhändertagande? Vad kostar det uteblivna stödet till familjerna och vad är värdet på den erfarenhet och det professionella förtroendekapital som staden låtit försvinna?

Information över vad som egentligen händer har varit en bristvara för politikerna. För att få insyn har man själv fått gräva fram olika rapporter och enkäter och naturligtvis lyssna på hur fältpersonalen har det.

I dag har vi tack vare medierna en länge efterfrågad transparens som inte går att gömma undan. Och det är genom att gå igenom allt det material som nu finns offentligt, som de ansvariga kan börja åtgärda problem och brister.

För utan drastiska lösningar sker inga förbättringar.

Stina Engblom Colliander

Cornelius Colliander