Om vikten av att bli sedd och hörd också för den som är arbetsökande

Denna vecka ordnades en diskussion för alla partier om den utredning som Arbets- och näringslivsministeriet gjort gällande den grupp arbetssökande som brukar kallas “partiellt arbetsföra”.

Det är en brokig men stor skara arbetssökande, vars arbetsförmåga av en eller annan orsak är nedsatt.

Utredningsarbetet är viktigt, för att det handlar om det största problemet i hela den finländska sysselsättningspolitiken: oförmågan att identifiera denna grupp arbetssökande samt att föra en politik som tar i beaktande deras behov.

Känslan av att inte bli sedd och hörd är nämligen det som många skriver till mig om, då de berättar om sina erfarenheter av att aktivt söka jobb under flera år, som ändå inte lett till en arbetsplats.

Deras berättelser handlar om en hård arbetsvilja och motivation, som ändå inte belönas på grund av problem med arbetsförmågan.

Det är just denna stora grupp människor som drabbats hårdast av aktiveringsmodellen.

Kraven på utförda arbetstimmar tar nämligen inte alls i beaktande de väldigt olika förutsättningar olika arbetssökande har att alls få jobb.

Arbetslöshetsskyddet behandlar i stort sett alla som om de var i samma situation, och aktiveringsmodellens krav flexar inte utgående från individuella förutsättningar.

Vi vet inte ens exakt hur många de partiellt arbetsföra arbetssökande är.

Ungefär 600 000 finländare upplever att deras hälsa begränsar deras arbetsförmåga.

Av dem är ungefär 300 000 i arbete och 240 000 pensionerade på grund av arbetsoförmåga.

Exakt hur många av de arbetslösa arbetssökande som är partiellt arbetsföra vet vi alltså inte.

Arbetskraftsmyndigheterna för endast statistik över de arbetssökande som har rätt till specialtjänster på basis av ett läkarintyg, deras antal var förra året cirka 37 000.

I flera forskningsprojekt som gjorts har det dock konstaterats att en stor del av de finländska långtidsarbetslösa lider av sjukdomar som inte har diagnostiserats.

Ojämlikheten i den finländska sjukvården syns i hur arbetslösa är sjukare än andra, men använder mindre hälsovårdstjänster.

Detta har lett till en situation där arbetslösheten oftast blir en slags mellanfas mellan arbetsförmåga och arbetsoförmåga.

Många skulle gynnas av rehabilitering och stödtjänster, men deras behov identifieras inte tillräckligt bra inom social- och hälsovården.

De arbetssökande som är i den svåraste arbetsmarknadssituationen har blivit en grupp som ingen har ett ordentligt helhetsansvar för.

Deras situation har beskrivit som ett “no mans-land” där samarbetet och informationsgången mellan olika offentliga instanser inte fungerar.

Denna grupp bör stå i fokus när man under nästa valperiod funderar på såväl reformer i socialskyddet som sysselsättningsåtgärder.

Ministeriets expertgrupp föreslår ett nationellt program för arbetsförmåga med åtgärder inom tre områden: ett enklare socialskydd som bättre tar i beaktande möjligheter att utföra annat än heltidsarbete, mer individuella stödtjänster med ett bättre samarbete med hälsovården samt strategier för bland annat samhälleliga företag för att underlätta sysselsättningen.

I det stora hela behövs det en stor kursändring jämfört med den nuvarande politiken, som i såväl tal som politiska beslut mest handlat om att skuldbelägga arbetslösa och ständigt öka kraven man måste tillmötesgå.

En politik som bygger på individuellt stöd och som identifierar de olika behov och förutsättningar olika människor har är både mer effektiv och mer mänsklig.