Om spårvagnar, lera och hjulångare
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är inte en helt angenäm uppgift som väntar dem som väljs till Åbofullmäktige i april.
Likt småbarnsmamman i snabbköpet, som försöker förklara för sina gnällande ungar vad familjens godisbudget klarar av, så måste fullmäktige ta ställning till frågan om spårvägen.
En livlig debatt under veckorna före valet är självfallet ytterst önskvärd, men jag har varit lite rädd för vad slags inlägg den skulle komma att föra med sig. Jag är därför glad över att debatten nu har öppnats med två sakliga och välskrivna inlägg av Benito Casagrande och Anu Lahtinen.
De två inläggen ger dock anledning till några kommentarer.
Anu Lahtinen skriver att hon har svårt att inse varför spårvägar skulle vara mera eller ens lika katastrofala som torgparkeringen och Logomobron.
Det enklaste sättet att nå den insikten är att börja med att läsa ”Turun raitiotien yleissuunnitelma Satama–Varissuo 11.05.2023” sidorna 111–117 och fortsätta med att bekanta sig med det stora materialet om kollektivtrafik som också finns på webben.
Frågan om Åbos djupa lerlager är komplex och mina kunskaper om lera är ytliga.
Det som normalt påverkar underlaget är fordonets vikt och fart.
En modern spårvagn (till exempel den nya vagnen i Tammerfors) väger 4–5 gånger mera än en historisk Åbovagn.
Eftersom den nya vagnen har fyra gånger fler axlar än den gamla blir axeltrycket i slutändan rätt likadant.
Nya spårvagnar är dessutom mycket bättre fjädrade vilket också sparar underlaget.
Det vore fint om någon med djupare lerkunskaper skulle skriva något om detta.
Så ett par historiska kommentarer.
Lahtinen skriver om tidiga planer på ett regionalt smalspårigt järnvägsnät.
Jag känner inte till någonting sådant och skulle gärna se närmare uppgifter om det.
Benito Casagrande har en klurig formulering om ”att bygga spårväg i Åbo är lika logiskt och ekonomiskt lönsamt som att bygga en hamn för Sverigebåtar i Tammerfors”.
Hade han skrivit detta för tvåhundra år sedan hade man i Tammerfors inte alls behövt uppfatta det som en vits.
Då diskuterade man möjligheterna att förena de tavastländska vattendragen med kusten via Kumo älv.
Så blev det ju inte och inga Sverigebåtar kom att lägga till vid bryggan vid nedre torget, bara en hjulångare vid namn Laukko.