Om snällhet och empati för ett bättre arbetsliv
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Mitt i sommarlovet sitter jag som vanligt och funderar kring framtidens arbetsliv – ett av mina favoritämnen.
Jag läste nämligen en intressant insändare av Heidi Alariesto i Helsingin Sanomat i början av månaden som handlade om hur snällhet är en av arbetslivets viktigaste värderingar, men trots det kan ses som en belastande egenskap.
Skribenten jobbade inom personaluthyrning och träffade således mycket människor från olika företag i samband med intervjuer. Flera av dem sökte nytt jobb på grund av dålig atmosfär på arbetsplatsen, känslan av utanförskap och även tårar har blivit en del av vardagen på många arbetsplatser.
Inlägget delades flitigt i sociala medier, bland annat i det professionella nätverket Linkedin och jag försökte läsa alla kommentarer. Flera av de som deltog i diskussionen upplevde att snällhet inte värderas i arbetslivet och att distansarbetet gjort oss mindre empatiska, därmed mindre snälla mot varandra.
Kommentarerna berättade också om att snälla personer ofta anses sakna både ambition och bestämdhet, en snäll person låter andra armbåga sig förbi i karriärpyramiden.
Många beskrev att de är medvetna om att deras snällhet kan göra att de istället för sig själva gett andra möjligheten att avancera, de snälla är ofta beredda att hjälpa andra och använder sina resurser för helhetens bästa så att så många som möjligt kan må bra på sitt jobb.
Teamets framgång och bra stämning ses som viktigare än den enskilda individens, den personliga succén får ge vika så att man kan somna med gott samvete.
Jag tror inte att snällhet eller omtänksamhet och karriäravancemang utesluter varandra, de är en del av empatiskt beteende och just precis empati har redan i flera år ansetts bland annat av World Economic Forum som en av de viktigaste kompetenserna i framtidens arbetsliv.
I en värld i snabb förändring och distansjobb som det nya normala är det lätt att glömma sina medmänniskor, det är lätt att bara stänga av det digitala mötet och vips är alla borta, du behöver nu bara ta hand om din egen arbetsprestation.
Jag tror dock inte att lösningen är att vi alla går tillbaka till kontoren, medmänsklighet handlar om mera än så och kan utövas även på distans.
Vi tillbringar en stor del av vår vakna tid på arbetet, många av oss trivs bra med sina jobb, men den snabba förändringen och ständigt ökande kraven sätter sina spår i vår ork.
Vi vet heller aldrig vilka sorger, ansvar och problem våra medarbetare, anställda eller chefer bär på under och efter arbetsdagen.
Vi kan varken sakta ner förändringen eller påverka arbetsgivarens krav, men det minsta vi kan göra är att vara vänliga, omtänksamma och snälla med varandra, helt enkelt bemöta varandra med en extra dos medmänsklighet.
Som skribenten i den ursprungliga insändaren, avslutar jag med samma slutsats – om inte annat så blir åtminstone du själv på bra humör av att vara snäll mot andra, ett säkert plus är en bättre presterande och välmående arbetsgemenskap.