Om Israel och antisemitism
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
ÅU 28.1.2025 tog upp Åbo Akademis slopande av Izabella Tabarovskys föreläsning vid en konferens om antisemitism.
Jag förstår Peter Nynäs och ÅA.
För i rättvisans namn ska man väl – eftersom det satts in sanktioner mot Ryssland, som också haft livet av tusentals civila – kunna ta till ens såhär små, indirekta sanktioner mot Netanyahus Israel.
Det skulle kännas fel om kritik mot hans Israel idag skulle bli klassat som antisemitism.
Det skulle också ge antisemitismen ett starkt populistiskt argument i stil med t.ex: se nu vad de där judarna sist och slutligen är för ena. Inte mycket bättre än Hitler var i tiden.
Förstå mig rätt: det där var ett fiktivt yttrande. Men medge, att det inte är så långsökt, med tanke på att Israel – att döma av vad man gång på gång fått höra i nyheterna – bombat ihjäl 45 000 civila i Gaza.
Detta leder ju också in på frågan: vilka är det som förser det lilla landet Israel med vapen så det kommer upp på samma nivå i militärutgifter per capita som USA? Israel har inga stora naturrikedomar att falla tillbaka på.
I och för sig är ju Israels läge inte avundsvärt i en region där olika militanta organisationer agerar aktivt under jorden, och av allt att döma åtminstone i någon mån verkar använda civila som sköld.
I Frankrike har i man i stora kretsar redan under många årtionden kämpat för principen om laïcité, alltså att myndigheterna, t.ex. utbildningsväsendet, ska ha en världslig, neutral hållning gentemot olika religioner, och att sådant som på andra håll rentav kan upplevas som måsten (i religionens namn), t.ex. hedersmord, könsstympning av flickor, täckandet av kvinnors ansikten, med mera inte tolereras i ett modernt demokratiskt samhälle.
Magnus Gräsbeck