Om glädjen att få skriva denna kolumn
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag sitter vid matbordet på Snäckudden och blickar ut över fjärden söderut.
Denna decemberdag kännetecknas av ett förunderligt vackert solsken, som om självaste alvernas drottning låtit sitt goda sken lysa över fjärden, där sjöröken bildar en majestätisk ridå över vågorna som än så länge flyter fritt.
Det är en sällsamt vacker vinterdag och tankarna förs till vårt fosterland Finland som i dag firar sin 104:e självständighetsdag.
Dagen till ära tänder vi ljusen för att minnas alla de tappra män och kvinnor som försvarade vårt land under krigstiden.
Men vi känner också en stor tacksamhet till alla de människor som i modern tid kämpat för vår demokrati och frihet i tanke och gärning: yttrandefrihet och vår lika rätt till utbildning i ett land där de flesta människor har en möjlighet att skapa sin egen framtid.
Detta må låta en smula idealistiskt, men faktum är att i jämförelse med de flesta nationer i världen är vi jämlika i Finland och de allra flesta av oss har fått en möjlighet till en god start på livet.
Jag känner en stor tacksamhet för att jag har fått skriva mina kolumner i ÅU i år.
Jag blev ombedd att bli en skribent i Finlands äldsta dagstidning av Anja Kuusisto, som nu lämnar ÅU för att för att bli ansvarig för Sydin. Anja har ständigt uppmuntrat mig till att skriva med ett personligt grepp och med friheten att välja ett nytt tema varje månad.
Utan min modersmålslärare Birgitta Abrahamssons uppmaning hade jag dock aldrig kommit till skott med skrivandet; det är tack vare henne jag tog till pennan efter alla dessa år. Jag hade inte skrivit några längre texter på svenska allt sedan uppsatserna i Katedralskolan i Åbo.
Utan ”Abbedissan” hade jag som tvåspråkig aldrig klarat av att skriva ett gott vitsord i studentprovet, än mindre haft självförtroendet att skiva dessa kolumner.
Jag vill också tacka de andra kolumnisterna i ÅU för intressanta och nya perspektiv; inte minst Mårten Mickos för hans känsla för det svenska språket och de högt flygande tankarna som väckt nya idéer hos mig och hoppeligen även de övriga läsarna. Som en friluftsmänniska har jag även lärt mig mycket matnyttigt om naturen i Emilia Nordlings uppskattade kolumner.
När vi nu går mot jultider vill jag påminna er om rubriken till min första kolumn i år: ”Kom ihåg era närmaste och gör 2021 till ett år värt att leva”.
Det har varit ännu ett år då vi beprövats av både pandemin och en omvärld av oro. Det vi kan ty oss till är att visa genuin empati gentemot våra nära och kära, våra familjer och våra vänner.
Vi kan känna en äkta glädje genom att visa godhet till våra medmänniskor. Det är värt att minnas att det är mången som har det värre ställt än vi och med en viljestyrka kan vi ta oss vidare till ett nytt och hoppeligen lugnare nytt år.
För mig personligen har 2021 varit ett lyckans år och det är jag ödmjukt tacksam för. Jag kan känna både tro, hopp och kärlek och det är det egentligen det enda som är av vikt i livet. Det är skönt att i en mogen ålder uppnå en balans i livet.
Jag önskar alla läsare en fridfull juletid och ett gott nytt år 2022. Hör av er om ni har specifika önskemål eller tips på vad jag skulle skriva om under inkommande år: jag har lovat ÅU:s redaktion att bidra med några kolumner även under 2022.