Om att bli äldre

Jag är en 60-plussare. Åtminstone i sifferväg. Ibland känner jag mig som en barnslig 17-åring som på riktigt tror att just jag är odödlig.

Ibland känner jag mig betydligt äldre än 60-plus. Mera hörande till kryck- och proteskompaniet. Åtminstone vad gäller kroppens färdigheter. Sluthoppat ombord på båten. Nu sker det sittande på kajkanten och med hjälp av ett sammelsurium av akrobatiska rörelser är man tryggt ombord. Särskilt elegant ser det inte ut. Det vet jag men det struntar jag i.

Och huvudet då, eller rättare sagt det som finns inuti skallbenet? Hur mår min hjärna egentligen? Behöver jag oroa mig för det faktum att det blir allt svårare att ta in ny information? Behöver jag oroa mig för att jag glömmer att göra det som jag tänkt att jag måste komma ihåg att göra? Är det oroväckande att jag dagligen letar efter glasögonen och telefonen?

Känns allt det här igen? Jamen visst tänker ni andra också. Det är fullt normalt alltihopa även om det harmar ibland.

Häromdagen frågade jag min äkta hälft om han brukar tänka på hur länge vi redan levat och att det finns betydligt mindre år kvar än de som redan varit och farit. Han såg på mig med en frågande blick och utbrast förvånat att tänker du faktiskt på sådana saker. Ja det gör jag var mitt svar. Sedan var det slutdiskuterat. Lite så där som Astrid Lindgren uttryckte det: ”döden, döden, döden och sedan pratade vi inte mera om det”. Men min hjärna fortsatte älta och grubbla.

Jag känner att jag hittills levt ett mycket innehållsrikt liv. Jag hade en fin och trygg barndom med de bästa av föräldrar. Jag har i ungdomen haft möjlighet att förverkliga drömmar. Jag har sett en rätt stor del av världen. Jag har gift mig, fått barn och numera har vi också fyra barnbarn som är en verklig gudagåva. Visst har det också varit dagar tyngda av sorg. Dagar av oro. Rädsla då bröstcancern slår till med all sin kraft. Bekymmer av olika slag. Men så är det att leva. Upp- och nerförsbackarna löser av varandra och emellanåt är det planmark. Då är det som allra bäst. Det går varken trögt eller med alltför hög fart.

Jag är i grunden en fatalist. Den egenskapen har jag ärvt av min far. Det som händer det händer oberoende vad jag än gör för att förhindra att det ska hända. Jag är också övertygad om att allting har en mening. Det finns inget som är så illa att det inte skulle föra med sig något gott. Åtminstone i förlängningen. Om det sedan är en högre makt som styr allt har jag ingen aning om. Men det är en lättnad att åtminstone tro utan att veta att någon eller något har förutbestämt det som sker. Det känns bra att kunna luta sig mot sådant och finna ro i tillvaron.

Till slut vill jag citera min goda vän; ”Livet är inte bara en dans på rosor. Det är också fest och fyrverkeri”.