Offentlig service – min favorit

Offentlig service betyder att det har byggts med gemensamma ansatser och skattepengar för alla och särskilt för de missgynnade. Det är därför jag gynnar och försvarar offentlig service.

Jag har nu varit pensionär i tio år och flyttat tillbaka till min hemstad Åbo. Mina offentliga favoriter är Föli, biblioteken, hälsovården, Petrelius simhall och tåg. Det sistnämnda använder jag när jag reser för att hälsa på mina släktingar och vänner.

Fölichaufförerna kör för det mesta enligt trafikreglerna. Att köra efter tidtabell är inte det viktigaste, utan oftast det att till exempel de gamla hinner sätta sig medan bussen ännu står stilla på hållplatsen. Då och då önskar jag att det vore litet lugnare i bussen och att man inte skulle behöva höra om privatsaker när någon talar i mobil. Fölis toppservice på sommaren är vattenbussen till Runsala folkpark.

I biblioteken är arbetarna otroligt hjälpsamma, kunniga och tålmodiga, när de letar efter någon bok, om vilken jag vet varken titel eller författare. Och att lära sig kostar heller ingenting i biblioteket.

Jag minns när min mor blev deprimerad och förlorade sin livslust efter min fars död. Då tog en hälsocentralläkare – som också har skrivit Läsarens kolumner i Turun Sanomat – min mors hand, tittade henne rakt i ögonen, log och sade: ”Bästa fru Lindstedt, ni kan lita på att ni blir frisk igen och även glad som förut”. Och så gick det också. Min mor levde därefter i nästan fjorton år.

Även min hälsostation sörjer för mig och min kondition järnhårt. Det oofficiella egenläkaresystemet fungerar i praktiken. Under vårt kulturhuvudstadsår 2011 proklamerade sig min hälsostation som Europas kulturhuvudhälsostation. Den organiserade en ritningstävling för barn och för de vuxna en möjlighet att skildra och skriva sina hälsovårdserfarenheter.

I Petrelius lugna och lagom stora simhall trivs man fint. Åtminstone för många litet äldre män betyder Petrelius både fysiskt välmående och särskild social manlig terapi med rika samtalsämnen och olika synvinklar om livet och samhället. På stadens större simplatser, som till exempel i Samppalinna eller Impivaara, uppkommer istället inte en lika naturlig växelverkan.

Den löjligaste nyheten i Samppalinnas omklädningsrum för män är spegelsalen. Tre mäktiga speglar lockar muskulösa män att beundra sin figur. Dock har jag aldrig sett någon använda spegelsalen, med undantag för dem som använder dess våg.

Att resa med tåg har blivit förmånligare och tågpersonalen tjänstvilligare. Mellanmålen som kan köpas i tåget har blivit färskare och smakligare. Även en person som är över 190 centimeter lång har utrymme för sina fötter. Och tåget varken vajar eller vacklar. Om tåget kör särskilt sakta eller stannar, berättas orsaken i högtalaren.

Till slut: som en flitig förbrukare av stadens tidigare spårvagnar vill jag åtminstone ha en snabb spårvagnsstomlinje i Åbo eftersom ju äldre man blir, desto viktigare är det att man varken vajar eller vacklar.

Leo Lindstedt

Skribenten är patronus servitiorum publicorum