Nu gäller det!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den svenska skolan är i kris. I artikel efter artikel basuneras det tragiska budskapet ut (bl.a. VBL 12.5.2019). Segregeringen ökar, lärare flyr fältet och grundskolan i Sverige utarmas. Larmrapporterna om utbildningen i vårt västra grannland har avlöst varandra ett bra tag. Det fria skolvalet utpekas som den största boven i dramat. Den kommunala skolan har blivit urvattnad i jämförelse med vinstdrivande, bolagiserade friskolor.
Allt detta är ett faktum. Trots det känns det onödigt att peka på Sveriges utbildningssystem som ett monstersystem och samtidigt tro att vi kan luta oss tillbaka och inbilla oss att vi har ett jämlikt och väl fungerande utbildningssystem i Finland
Vi har glädjande nog hållit fast vid principen om kommunala skolor. Vi har slagit vakt om den grund som vår grundskola vilar på. Men problemet är att regering efter regering har skurit i de resurser som krävs för att landets grundskola ska kunna bibehålla statusen som världens bästa skola.
Vår grundskola, som har garanterat jämlik utbildning åt alla, visar efter alla inbesparingar nu klara tecken på en tydlig ojämlikhet. Det finns regionala skillnader men också lokala skillnader som beror på hur kommunerna ser på fördelning av resurser till olika elevgrupper.
Det stödsystem, det så kallade trestegsstödet, som skall garantera eleven stöd genast då behovet uppstår fungerar inte. Det finns varken tillräckliga resurser eller en funktionell byråkrati som gynnar elevens lärande ur ett jämlikt perspektiv.
Trenden för inlärningsresultaten är i jämförelse med andra länder klart nedgående, oberoende av språkgrupp. Vi är inne i en negativ spiral. Reformerna avlöser varandra och projektfinansieringen blomstrar.
Tilliten till reformerna saknas då de genomförs utan eftertanke. Samtidigt utnyttjar vi inte den breda erfarenhet som lärare och rektorer har i att möta barn och unga i deras lärandeprocess.
Läraryrkets attraktionskraft har avtagit. Andelen sökande till lärarutbildningen i landet har minskat. Idag finns det till och med lärarutbildningar där antalet platser är fler än antalet sökande.
Det finns ingen tydlig skillnad mellan ett dysfunktionellt skolsystem och funktionellt skolsystem med bristfälliga resurser.
Konsekvenserna är de samma, det är eleverna som lider. Det är lärarna som knäar.
Att jämföra oss med Sverige och invagga oss i en tro att allt är bättre hos oss håller inte i längden. Nu krävs en rejäl satsning på utbildning. Det behövs resurser och långsiktiga mål. Det finns inga genvägar, det krävs mod att lyfta fram utbildningen.
Nu gäller det för de som sitter i regeringsförhandlingarna att leverera!
Christer Holmlund
Förbundsordförande
Finlands svenska lärarförund FSL